marla - en expressionista

Visst. Mer kärlek åt folket. Fint med “love and passion is in the air” och allt sånt. Men varför är det så äckligt att se vissa hångla offentligt?

De är mer upptagna av att se sexiga ut inför andra än att njuta av personen som just sladdrar runt i deras ansikte, vilket borde vara den mest naturliga reaktionen, eller åtminstone en självuppfyllande prioritering. I stället svankar tjejen, slingrar sig lagom sexigt och gör allt för se ut som bästa sortens pornostar. Killen tuppar upp sig, tar ett fast grepp om midjan medan han bröstar upp sig och spänner sina käkar. Ibland öppnar han sina slutna ögon och slänger snabba blickar omkring sig innan han dregglar vidare.

Det är inga diskreta kyssar vi får se, snarare bjuds vi på ett  oönskat studiebesök i slaskfabriken.

Det värsta är att jag inte kan låta bli att glo. Som jag glor! Med ögonen stora som pingisbollar står jag där, helt förstenad. Helt fascinerad, samtidigt som jag tänker nedlåtande tankar. Inte bara om det offentliga kolla-på-oss-hånglet utan också om vit-skräps-kläder frå Ohio på Drottningatan, om väteperoxidens intåg i folkhemmen, och om gymkillarnas eviga pumpande framför SATS-speglarna. Jag tänker på frisörskornas eviga lobbyverksamhet för galna grabbfrisyrer som gör att grabbarna kommer tillbaka en gång i månaden, för att få den rätta big brother-tuppen. Jag målar upp bilder på eventuella halvpuckade avkommor, jag ser hångelparet tillsammans om femton år då de alkat ner sig på den lokala kvarterspuben i Västerhaninge tillsammans med sina tonåriga barn, jag ser mänsklighetens förfall. Alltid skenar det iväg. Fy på mig.

Det hände idag, utanför Konsum. Som jag glodde.