Saga han slaga ihjäl
Saga han slaga ihjäl.
Hon kötta läpp och hjärta kras
han frukta sätt och smärta knas
Blodig och slog
hennes liv, taga tog!
Den ondskefulla blick,
Det fasansfulla stick
hjärna i panik- tickatick.
Dov, dova duns
ett kraftigt gemak
Ont aj och uns!
ett kort och rått schabrak.
Den frodiga man
en kraftig smäll
Den blodiga famn
ett dödsgesäll
........
Kista i mörk tänka till
tillbaka livslängtan hon vill
Ångrat för sent, tänka så rent
slutet ett skickat sigill.
Tiden förgått, illa förstått
fast kvar och dum, stadig hon stått
Trist trista trist
Brist och kniv till sist!
Tom döva blind
vänd den vackra kind
Förmätet, förgätet, bett och gråtit
andats på knä och skönhet förlåtit
De like, de sans, de med vett
Varken anat eller hört eller sett
Ingen vill veta, varken bry eller leta
Hon ensam med livet, rädda sig streta
Varma famn försvunnit
ut i sand rinna runnit
Som sömn, inget längre ont och illa
som ro smek och skön, tysta stilla
Blunda, undra ond dumheter
tillbaka under jord många meter
vackra vers på frost i sten
Lova Lieman, vandra smek och len!
Det som gav en flicka skör
en flaga längtan, sank nu dör
Ej hinna sist, för sent
döden nu ljuva klart och lent.
För i mossa, myrra, moder mord
Ingen frossa ångest, inga ord
Springa, inga ringa brott.
Hålla hårt och famntag omlott
Blodsband som knutits
starka band som brutits
Slutet ser allting så gott.
..........
Men stora karlaman
ej ensam klanka kan
Helt plötsligt rädd och from
bädd intill så tom
I kudde snusa fin och doft
försvunnit, borta och stoft
Spöka försöka, den elaka sköka!
Braka och knaka på loft
Han drömma vider, ej blund.
Hon sova gott, i minneslund.
__________________________________________________________________________________
.
Kommentarer
Trackback