marla - en expressionista

Toka. Det är så de kallas. De som inte är som alla andra. Idag vet jag att det finns väldigt många fler tok per 1000 invånare i min norrländska hemstad, än vad det finns i andra städer.

Jag bestämde mig för att skriva om dem när jag med nya fräscha ögon betraktade dem en och en. "Med nya glasögon" som min gamla samhällskunskapslärare fjant-hurtigt skulle ha sagt.

Det var här jag hade tillbringat de första 19 åren av mitt liv och nu var jag tillbaka efter åtta.

Min rygg värkte efter nästan sju timmars guppande på en buss full av snölängtande och högljudda Ångermanlänningar som inte kunde tänka sig att betala de extra hundringarna det innebar att resa komfortabelt och fridfullt. Själv hade jag hamnat på den obekväma bussen för att jag inför jul-ruschen varit för sent ute. Alla flyg och tåg var fullbokade.

Det första jag ser när den färgglada mjölkbussen svänger in på den folktomma busstationen i den lilla, lilla staden mellan de stora stora bergen - är Östby-Nisse. Jag som trodde att den skäggiga byfånen var död.

Men där stod han i egen hög person med en vedklabbe i handen och viftade mot gudarna. Mässande och med blicken långt upp i skyn. Han såg långt mer lycklig ut än sina hårdbarkade lodisbröder i Stockholm. De psykiskt sjuka och hemlösa som slängdes ut från mentalsjukhusen efter psykiatrireformen -95.

Östby-Nisse hade åtminstone nära till naturen tänkte jag. Han fick åtminstone vara ifred och hade åtminstone en egen lägenhet. Det fanns inga hemlösa i den lilla staden, det hade jag läst i lokalblaskan.

Jag steg av bussen och drog en lättnadens suck. Inga fler privata mobilsamtal som jag tvingats lyssna till. Inga fyllskallar som skulle ta sig en sup som blev till tio i sätet bakom. Inga tjocka, svettiga tanter att trängas med i sätet bredvid, ingen ekologisk humaniorastudent med rotsaks-matlåda att störa sig på. Inga illaluktande pensionärer, inga snarkande hårdrocksluskar.

Men framför allt: Inga hurtiga busschaufförer som tycks ha en förkärlek för vad de anser vara high tech, d v s en mikrofon och högtalarsystem. Vilket de utnyttjar flitigt genom långa utläggningar av onödig art, så som information om toaletter, säkerhetsbälten, kanelbullar, utomhus- och inomhustemperatur och belysning.

Busschauffören som klickade på mikrofonen precis varje gång man kände att man var på väg att somna ifrån eländet för någon minut.

""Host...Jaaa.... Hörrni. Då börjar vi närma oss Tönnebro. Där kommer vi att stanna i tio minuter för en eventuell rökpaus om någon skulle känna för det?......Hrm... Ni som inte röker kanske vill sträcka lite på benen? Det finns en mack till höger om oss när vi har svängt in på parkeringen och långre upp finns toaletter. För er som vill vara kvar i bussen kan ni lugnt sitta kvar för..... ja, jag finns ju kvar här. Men snälla, se till att ni som lämnar bussen är tillbaka klockan 15.10 annars kanske vi åker utan er. Och inte vill väll ni bli lämnad i Tönnebro nu då det lackar till jul? Missa all god julmat? Haha..."

För säkerhets skull drog han ramsan en gång till:

"Som sagt, macken och värdshuset till höger och vi kommer att pausa i ENDAST tio minuter, OBS tio minuter, 15.10 vill jag att ni är tillbaka...........  (paus) Så att vi inte åker utan er."

Han fortsatte sina utläggningar en tredje gång och jag - jag gnisslade tänder.

Han var typiskt en sån busschaufförer som ser det som ett livskall att upplysa sina resenärer. Som om resenärerna vore fullständigt lobotomerade utan förmåga att tänka själva. Men vid närmare eftertanke fanns det nog en och annan som kunde behöva upplysning, tänkte jag när jag diskret såg mig omkring. Twin Peaks på bussen och värre skulle det bli.

Den andra person jag såg när lyckligt sträckte på mig i den friska interkylan var Röd-Gösen. Den gamla alkoholiserade Kallsjö-bon som fått öknamnet efter sina illröda pigment.  Om jag hade hans smeknamn skulle jag kanske också känna för att nosa lite längre ner i flaskan. Men till min förvåning såg han skapligt nykter ut idag! Han slöt upp med byns toktant. En kvinna i 60-årsåldern vid namn Gerd. Hennes rödbruna krulliga peruk hänge på sniskan och med en tygkasse i handen halkade hon omkring på den blåisiga gångstigen bredvid busstationen. Tur att de har varandra.

Min mor hämtade mig. Efter moderskärlek och läppstiftsröda kyssar på min kalla kinder, steg vi in i Volvon för att köra den korta vägen till Torpet och ängen.

Nu fick jag minsann höra den ena historien efter den andra. Historierna fortsatte kring det uppdukade köksbordet. En handlade om en Hagviks-bo vid namn Ulf-Tony som från ingenstans, objuden, dykt upp på en fest. Vrålandes, skrålandes och packad. Ulf-Tony var inte bjuden. "Men ändå hade han tagit sig friheten, hur hade han mage?" undrade hela släkten, som nu omringade både mig och fikabordet.

Ulf-Tony var tydligen kort och satt och hade axel-långt hår. Ingen visste vem han var, men han hette verkligen Ulf-Tony. Han hade gått fram och tillbaka som en idrottsman och slagit sig för bröstet och utropat gutturala, agressiva läten. De förstod inte varför förrän han gjorde det som hela byn säkert skulle tala om i decennier.

Mitt bland vinflaskor, sammansvetsade barndomsvänner som inte var hans, och ungar som lekte kring benen på de vuxna - slog han en bakåtvolt.

Det tystnade i lokalen. Här hade en ung man vid namn Ulf-Tony dykt upp och gjort en bakåtvolt. Ulf-Tony slog sig över bröstet än en gång och tog sats. Hans andra bakåt-volt var än tjusigare än den första. Antagligen pumpade hans adrenalin runt så pass mycket vid det här laget att muskelstyrkan hade fördubblats.

Han harklade sig:
"Ja... Sorry... Men alltså, jag gör så här ibland".

Tysnad. Sekunderna tickade på och hela sälllskapet hade stelnat till efter utspelet. Nu var det verkligen pinsamt.

Till slut förbarmade sig en av ynglingarna i sällskapet. Han som var en av de få som besatte en gnutta ironi och humor. Han räddade Ulf-Tony från att sjunka genom marken genom att säga "Nej, det är lugnt, kör din grej du..". Efter det garvade han hjärtligt och snart skulle i alla fall halva sällskapet skratta med honom.

Ulf-Tony fick ett snett leende på läpparna och voltade ut ur lokalen. Efter det har ingen sett honom.

Nu förfasade sig min släkt över den här testosteronstinna cirkus-akrobaten. "Komma in på en privat fest på det där sättet?!"
Jag var kungligt road över historien om Ulf-Tony och tänkte att jag absolut måste göra lite research på honom, och se vem han var.

Historierna om galna människor avlöste varandra.

Det talades om en kvinna med smeknamnet Ugglan. Hon såg ut som en uggla tydligen, hon kunde inte vara någon vacker syn. Det blev mer makabert då min morbror berättade att han hade en kompis som var arbetskamrat till henne, som i sin tur berättat att fröken Uggla ägde ett 1 meter långt vårtsvin. Den stackars kvinnan hade levt ensam i snart femton år och hade därför skaffat sig ett litet sött vårtsvin som sällskapsdjur.
Vad hon inte tänkt sig var dock att vårtsvinet skulle växa och bli närmare en meter långt. Nu var vårtsvinet henne allt för kärt för att göra sig av med.

Jag fnissade för mig själv då jag fick höra att vårtsvinet döpts till Leine. Det här var helt underbart. Det här var fantastiskt! Det här var nästan som i ungdomsåren då man låg och tittade på Twin Peaks på tv och rös när damen med vedklabben dök upp och när man såg Bob skymta mellan träden.

Skillnaden var bara att nu var det livs levande personer det handlade om. Toka. I min hemstad.

Min mor dansar ibland foxtrott med med några av stadens tokar.

För ett år sedan upptäcktes det att hon hade problem med Hallux Valgus i vänsterfoten. Hennes omtänksamme husläkare ordinerade henne att motionera så mycket som mäjligt. Därför hade hon börjat motionsdansa till Thos-Görans, Ola och jag, Martinez och Kindbergs på söndagar. Hon tyckte att det lät som en bra idé. En nykter tillställning som skulle få henne att glömma sina krämpor och bättra på sin sviktande hälsa.

Hon berättade om den ene toka efter den andre. Som hon var tvungen att dansa med för att hålla hälsan på topp. Men hellre det än att svettas på trång, trist sjukgymnastik i en av landstingets träningslokaler, la hon till.

Habert var nog den värste av dem. Ett huvud kortare och med en danstil utöver denna värld grämde sig mamma varje kväll inför den stundande tryckaren med en av samlingens bottenskrap.

Han drog alltid ut hennes arm med en graciös gest, som om han verkligen kunde de fyrtaktssnabba dansstegen. Efter det tog han tag om mammas rejäla midja och drog iväg. I helt vansinnig takt struttade han omkring som en galning på rymmen från en eldsvåda. Det var bara att hålla i sig och försöka hänga med så gott det gick. Innan den tre minuter långa dansbandslåten var slut slet sig mamnma loss och skakade av sig den korte tjocke mannen med den taskiga andedräkten. Hon tackade honom och halvsprang mot baren.

Hon pustade ut och beställde en alkoholfri drink för att hämta sig. Hon han knappt ens smutta på coctaildrinken, innan bottenskrap nummer två kom smygandes. Hon såg honom i ögonvrån och vände sig snabbt bortåt för att försöka hitta sina vänninor.

Men ihärdigt och envist slöt han upp bakom henne. Carling luktade solk, mögel och lumpkläder. Ändå kunde min färgstarka moder inte tacka nej när han vågade sig fram för att bjuda upp henne. Det var bara att bita ihop och drömma om nästa dans med en av de betydligt trevligare herrarna i lokalen.

Sinneslö som Carling var, visste han inte riktigt hur man betedde sig mot det motsatta könet. Han fluktade henne i nacken och hans svettiga handflator fumlade omkring på hennes bara rygg medan han halvt om halvt hängde över henne. Som räddaren i nöden gick strömmen, som det alltid gjorde i alla fall en gång per kväll. Mamma sprang in på toaletten och andades. Kvällens eldprov var över. Men toka de fanns kvar.

Jag garvade och frågade efter fler galningar, när jag plötsligt kom på en byfåne från mina barndoms minnen: Tok-Lars. 

Tok-Lars som alltid cyklade minst 50 km i timmen och som polisen fick stoppa ibland för att han innebar en trafikfara. Inte bara allmänheten utan också för sig själv. Om man tittade in i hans ögon blev man väldigt illla till mods. Det var tomt där inne. Tomt, mörkt och kallt.

De flesta i den lilla staden hånade honom och kallade honom den ena förskräckligheten efter den andra. Ungarna kastade sten på honom och farbröderna hytte med näven då han frenetiskt och i  hög fart trampade på den mörkgröna damcykeln.

Den enda som behandlade honom bra var min mammas faster. Hon blev 98 år. Då hon dog, dog även Tok-Lars. Min mammas faster Jenny var den enda som vågade bjuda hem honom. Hon var kristen och bodde i backen i nära anslutning till det lilla vitmålade bönhuset där hon var aktiv inom kyrkokören. Hennes filosofi var att alla människor var lika mycket värda och därför ville hon ge även Tok-Lars en chans till ett lyckligt liv. Hon välkomnade honom i sitt ombonade hem varje lördagseftermiddag.

Han dök alltid upp hos henne med något vilt i blicken, ty han hade en aptit utöver denna värld, vilket antagligen berodde på hans dagliga åttatimmars-cykeltur. Vid tre-snåret ringde han på den gammeldags ringsklockan och klev in. Han slickande sig runt munnen och hans ivriga kropp sökte sig till järnspisen.

Faster Jenny motade ner honom vid köksbordet. Hon bjöd alltid på strömming med lök och potatis på lördagarna. Jag minns att jag alltid var lite rädd på lördagar. Men efter ett tag förstod jag att han inte alls var så där farlig som min storebrors klasskamrater ville tillstå.

Dessutom hade han en fantastisk talang. Han kunde han hela byn telefonkatalog utantill. Om man sa ett namn rabblade han upp deras hemnummer på direkten. Sa man ett nummer - visste han vem det gick till. Tok-Lars var inte så dum ändå.

Mitt bidrag till historeberättandet tedde sig ynkligt i jämförelse med sagan om Leine, Ugglan och Ulf-Tony.
Men jag skulle nog springa på fler toka under veckan, det var jag helt säker på.

Älskog och smek får vila ett tag
för hungrig kärlek till mitt fotbollslag

 

 

 

.

Jag gör och tycker konstiga saker ibland. Som egentligen är helt ologiska.
Det finns ju framför allt inte någon logisk anledning att erkänna dem.

* När jag ska ut på krogen en sen kväll, då kompisar otåligt väntar på något närbeliggande hak, ljuger jag för dem. Jag säger att jag skyndar mig allt jag kan för att sluta upp i goda vänners lag. Men i själva verket gör jag något helt annat än stressar ihop mina saker för att rusa ut genom dörren.
Jag städar till dålig fransk musik som min kompis skickat över från Paris. Oftast med ett glas vin i kroppen. 22.30 en lördagkväll. Je ne veux que toi, Pense A Moi. Trop Fresh, Laissez Nous Vivre. Hur jävla puckad får man vara?

* Jag tycker att jag aldrig spelar med falska kort. Men så ibland kanske. Det är något med snygga piffade karriärstjejer i mediabranschen, med Lois Vuitton-väskor och Pradastövlar. De som sitter kvar när jag går hem, är extremt profesionella yrkesverksamma och hårt arbetande kvinnor. De som svettas, är väldigt spralliga och nästintill sociala genier. Superhjältinnor för vissa helt enkelt. Jag tycker inte illa om dem. Jag är bara alltid lite extra trevlig emot dem.

* Jag har ett fullständigt ologiskt tidschema då det gäller byte av sängkläder. Jag bäddar rent i perioder. Ibland kan man finna två månader gamla fläckar och skrynkligheter i mina sängkläder. Ibland är det tvärtom, då är det till och med renare än på landstingets instutioner eller på  I 21:s regemente i Sollefteå. Var tredje dag ska det bytas och tvättas och jävlas. Och det finns inget logiskt orsaksammanband som antalet hemsläp eller porrerier.

* Jag ser väldigt mycket upp till min kusin. Bara för att han är så förorts och äkta. Men egentligen vet jag ju att han är en väldigt pubertal anarkoråtta. Ofta kommer jag på mig själv med att skryta om hans Tie hit tags, bråk med överordnade, Babylon, betongstylish, olaglig street art och hänga med de rätta kidsen. Fan vad cool han är. Med det rätta hänget och sina hemgjorda Blood In Blood out-tatueringar som nålats av gänget i Högdalen, efter en hel natt med feta jointar. Han skulle säkert döda för mig, tänker jag romantiskt med noll förankring i verkligheten. Jag försöker ofta dölja hur det lyser lyckostrålar ur mina ögon då jag pratar om min kära kusin. Ögon stora som tefat och med ett fånigt leende på läpparna. Patetiskt. Skärpning!

* När jag är kissnödig twistar jag med min vänsterfot. Min vänstra stortå lodrätt ner i golvet och på det, små cirkulära rörelser. En nästan osynlig liten Elvis-twist som jag själv inte registrerat förrän min bästa polare påpekade det i tonåren. Fram till nu vet ingen annan när det börjar trycka på, i min rosa blåsa.

* Jag flirtar nog som bäst med pojkar när jag är som fulast. När jag exponerar mig själv i samhället totalt osminkad och då hela min uppenbarelse lyser trasighet och ”ensam ful kvinna under trettio”. Det är då jag flirtar med den där halvsnygga killen i kassakön. Jag är nog för medveten i vanliga fall. Och bjussar nog fan inte på det.

* Jag tycker om drag av prettoism. Thorsten Flinck har väldigt stora drag av prettoism, det gillar jag. Det är ju egentligen ganska fult att vara pretantiös. Men antagligen har det gått varvet runt.

* Jag är helt jävla lobotomerad då det gäller sport, men framför allt bilar. Det saknas en väldigt viktig gen i mig. Jag kan inte skilja på de olikfärgade plåtfyrkanterna. Undrar om det finns något syndrom som kallas "carblindness syndrom"? Min bästa kompis som alltid är jävligt irriterande uppmärksam på mina fel och brister garvade halvt om halvt ihjäl sig när jag svarade henne vad brorsan hade köpt för bil. "Det var en Ford Audi tror jag.."

* Karaoke är nog det pinsammaste jag vet. Jag skruvar alltid på mig av obehag och halsar snabba klunkar alkohol, om jag råkar hamna på fel hak. Ändå har man stått där ett par gånger  och sjungit 
4 Non Blondes och Anouk.

Förlåt.


__________________________________________________________________________________

Blev full igår, drack en massa Strawberry Daqurie på Vampyre Lounge och en polare DJ:ade, det blev en massa New Order och Stereo Totale. Det stängde ett. Alla snygga ljudteknikerpojkar från utlandsprojekten ville dra vidare men jag å Penntroll bestämde oss för att gitta in på sjuelvan och köpa cigg och lösgodis i stället.

Vi kommer in, ser två supersmala rosaklädda 19-åriga jeanstjejer i HM-jackor som står och vräker i sig punchkottar och ferraris. De synar oss från topp till tå. Jag har på mig en bajsbrun mockarock som jag köpt för 175 spänn på secondhand (Ja, jag tyckte den var tuff), och inunder rocken har jag en enormt stor pippigul vägskylt som det står "risk för snöras" på.

Jag hade verkligen lagt ner energi på att med hög puls, böjda knän och höga klackar skruva bort skylten från vägikonen. Penntroll stod i givakt runt hörnet beredd på att klubba ner första bästa moralist med sin chokladbruna nyinköpta 50-talsväska i ormskinn.

I alla fall. I min drömvärld var det ingen som såg skylten inunder bajsrocken och jag kände mig som Inspektor Gadget när jag smög omkring bland hyllorna.

Jag till och med hörde musiken "Da-ta-da-da-taaa-inpector gadget!"

De där smala förortsbrudarna tuggade med himlande ögon och viskade med sina läppglansblanka plutmunnar. De var så jävla snygga!

Vi kom på att man bara blir fet av att äta lösgodis på natten, så det blev ett litet paket Marlboro lights, takeaway-kaffe och trisslott i stället.

Precis framför de fyra bimboblåa blickarna ramlar jag i dörren och med ett klirr- som bara metall mot ett stengolv kan orsaka- tappade jag greppet om min gula fina skylt.

I berusningens dimmor tyckte jag att den här skylten var helt rätt. Den svarta texten mot den coola, gula bakgrunden. Så AIK.

Jag låg i timmar och funderade på vart jag skulle hänga den för att den skulle se lite lagom nonchalant ut, ungefär sådär som att den bara hade hängts upp på måfå. Jag somnade helnöjd med ett leende på läpparna.

Idag vaknade jag alldeles för tidigt av det igenkännande skyltmetal-ljudet. Men det var bara Penntroll som stog och diskade gårdagens disk i den ekande metallhon.

Jag raglade ut i hallen och såg hur jävla ful den var. Skylten.

Var det 1994 man tog med sig skyltar hem till flickrummet? Tyckte det var tokroligt med "varning för vilt"-skyltar som bord, och stulna offentliga toaletters WC-skyltar uppsatta på dörren mitt bland färgglada klistermärken som Musse Pigg, Nej till EU- och Peace-tecken?

Trisslotten visade sig vara en nitlott. Vi är för fan snart trettio. Vafan håller vi på med?

_______________________________________________________________________________

 

Jag hade ett märkligt möte den här morgonen. Ett möte med en människa jag inte ville mista. Han berättade sitt liv för mig, han var så varm.

Jag steg ut i den decemberkalla morgonen. Klockan var sex, mitt mål var Oslo. Jag skulle intervjua en pappa som förlorat vårdnaden om sin son. Han hade blivit anklagad för att ha utsatt sin egen son för övergrepp. Grundlösa anklagelser visade det sig. Men det tog inte rättsystemet hänsyn till. Efter anklagelserna klarade han inte av tillvaron i Sverige- och flydde landet.

Idag har två år gått. Fadern har inte sett sin son sen dess. Än värre: Den femårige sonen har inte fått träffa sin egen far på två år.

Jag stod redo där jag inväntade taxin. I min tunga portfölj fanns alla dokument om vårdnadstvisten och brottsmålet; Allt från advokatens försvarskrivelser, BUPs rekommendationer, Socialstyrelsens och Familjenämndens utlåtanden- till Tingsrättens dom. I mitt morgontrötta, pulserande huvud förberedde jag mig mentalt för dagens upplägg. Jag andades in den iskalla kylan och pustade ut den igen. Slingor av uppvärmd luft letade sig bortåt. Det rök och det var skönt och friskt.

Jag hade gjort många svåra intervjuer, det här skulle bli en av de svåraste. Så känsligt. Alla ingridienser för riktig ångest skulle finnas där:

Jag trodde att det mötet skulle bli det starkaste idag. Men det visade sig vara en annan person som satte ett oförglömligt avtryck i mitt inre.

Han var 55 år. Taxichaufför. Före detta barnpsykolog. Han berättade hela sitt liv för mig på vägen ut till flygplatsen. Hade två välartade söner och en beundransvärd hustru som han älskade. Han hade en enplansvilla i Vallentuna. Han var varm, han var lycklig och han var en bra människa helt enkelt.

Han berättade hur han förälskat sig i sin hustru när han bara var 19 år. Hur de var ifrån varandra över en sommar och hur han släppte sina väskor och skrek hennes namn över hela Arlanda när de träffades åter.
Han skrattade till. Berättelsen påminde honom om att han skulle köpa en rosor till sin hustru i dagarna. De skulle fira sitt bröllop.

*********

Men så hade han sin dotter Nina. Hans första barn. Hon som dog när hon var tre. Av att hennes barnskalle krossades i det hårda linoliumköksgolvet. Hon som låg i koma i 15 dagar innan hon somnade in.

Nina som han älskade mer än något annat på jorden.

Hennes död gjorde att han och hans fru var arga på varandra under många år. För att de sörjde på olika sätt. Han ville hela tiden prata om sin Nina. Hon ville hela tiden tiga om sin Nina.
Han var även arg på sin hustrus far. Ninas morfar. Han som gick bort i fjol. Inte en enda gång efter den tragiska händelsen hade han nämnt hennes namn. Som om hon aldrig existerat.

Jag lyssnade. Och grät.
Det var inte jobbigt. Det var inte påträngande. Det var bara ett fint, äkta möte mellan två okända människor.

Jag påminde om henne- han tyckte det var märkligt. Han undrade om hon kanske skulle ha blivit som mig, hans Nina. Hon skulle ju ha varit lika gammal.

*********

Han ringde upp mig efteråt och tackade för ett bra samtal och önskade mig en God Jul.

Han påminde om min förlorade pappa. Men det sa jag aldrig.

Jag har börjat it-buda hejvilt. Utan åtanke på eventuella ekonomiska förluster, eller om jag verkligen kan leva upp till de trendiga klädesplaggen & the hipp shit.

Vissa dagar kanske. När man vaknar med ett självförtroende större än John Holmes juveler och prinsessan Onassis förmögenhet. När man vill utmana ödet, Peter Siepen och Bingo Rimer. Då sätter man gärna på sig pärlemorsbrynjan, paljettklänningen eller Waldorf-näbbstövlarna i guld. Men för det mesta önskar man att man hade inhandlat några diskreta baskläder. De plagg som lyser med sin frånvaro i min grälla garderob.

Med några oanvända laxar på kontot föll jag nästan i trans när jag klickade in mig på tradera.se. I min övertygelse om att det HÄR var de hetaste, mest eftertraktade plaggen på den trendiga innerstadsmarknaden just nu, gav jag det ena astronomiska budet efter det andra.

Hetsigt och med obetänksam snabbhet brände jag alla mina sparade pengar. Allt för att spöa min motståndare "mingon". Vi budade på samma vintageprylar hon och jag. Hon triggade mig till att höja mina insatser till vansinniga belopp. Pulsen slog och det brann i tangenterna.

Men plötsligt var jag ensam. Mingon hade loggat ut och lämnat mig svettig kvari den kalla it-rymden. Livrädd klickade jag upp listan över de plagg jag bjudit på. Jag hade vunnit samtliga auktioner- inte mindre än sex styckna.

Min hjärnaktivitet sattes igång. I panik försökte jag reda ut begreppen. Vänta här nu... Men vem var den trendsäkra personen bakom det så oskyldiga smeknamnet? Hon som lämnat mig ensam kvar? För att ta reda på mer om min envise motståndare mingon klickade jag in mig på hennes budgivningshistorik. Min ögon ploppade nästan ut ur sina ögonhålor när jag såg vad hon hade suktat efter. Det var glittriga bokmärken. Det var begagnade hundkenell-priser. Det var tomteprydnadssaker och groteska saltkar med Nalle Puh-emblem, ett minipingisbord i klarblått, Tarot-kort och en hemsnickrad julkrubba med jesusbarnet i förgrunden.

Nej. Det här var ingen av Sveriges stilikoner. Det var inte Bea Szenfeld, det var inte Miss Norrback eller min stilmedvetna väninna. Bakom nicket gömde sig den mest patetiska ridskole husvagns, med den mest tacky white trash-smak man kan tänka sig.

Jag vaknade upp ur mitt shopaholic-rus med en enorm baksmälla. Jag kände mig grundlurad. Nu sitter jag här med två par röda, identiska 80-talskinnstövlar med fårskinnsfoder, ett gigantiskt älghorn, en Ivanhoe-film och en visserligen rätt snygg rävpäls med för korta ärmar.

Mina sparade laxar har bränts på budbål. Kvar finns bara en rutten stank ifrån mitt sargade inre. Jag som länge hade tänkt resa till Transylvanien och göra en dokumentär i februari. Det värsta är att fotografen redan har bokat resan.

Jag får väl mingla omkring med min vintervarma rävpäls i stället.
I love räv.

__________________________________________________________________________________