Jag mötte knivmansgrannens blick
Det är svårt att förstå att knivmansgrannen fungerar som alla andra. Att han har ett jobb och handlar på Ica. Att han får gå lös här mitt ibland oss.
I fredags mötte jag honom. Jag har sett honom två gånger förut, men bara på avstånd. Men den här dagen skulle våra blickar mötas. Klockan var tre och jag hade skyndat mig för att göra mig i ordning, jag och Millish skulle dra iväg för att käka en sen lunch.
Jag steg ut på gatan och satte in MP3n i öronen. Solen stekte, det var kvavt. Till tonerna av Friska Viljor och deras ”Shotgun Sister” ser jag plötsligt en bekant gestalt. Jag känner hur en il av rädsla går genom kroppen, men jag förstår inte varför. Förrän gestalten kommer närmare. Jag svajar till. Jag känner hur pulsen går upp och hur jag får svårt att andas. Det är han. Det är knivmansgrannen!
Fortsätt att gå, fortsätt att gå. Titta ner i backen. Om du stannar nu förstår han. Om du ser rädd ut avslöjar du dig. Då kommer han ihåg, då vet han att det är dig som han hotade till livet den där kvällen. Att det du är en av de tjejer han högg med en kniv emot. Att du är en av de två tjejer som påstår att han inte minns, men som är anledningen till att han kan hamna i fängelse.
Någonstans ifrån får jag kraft. Jag sträcker på mig, stirrar rakt framför och möter honom. Det enda misstag jag begår är att jag inte kan låta bli att slänga en snabb blick åt hans håll. Det är då våra ögon möts. Mina ögon är rädda- hans iskalla. Förbannade. Han ser inte psykiskt sjukt ut bara farlig och agressiv. Kriminell, även fast polisen säger att han är relativt ostraffad sen tidigare, förutom en del småbrott.
Han har blå byggshorts på sig, svart t-shirt med röd text och rakad skalle. Han bär en kasse mat från Ica. Han har ett jobb. Han går och handlar som alla andra. Jag kan inte förstå det! Han får gå lös på gatorna.
Så snart jag hör monotoma ljud som utdragen barngråt eller högljudda visselpipor som ekar på innergården, stelnar jag till.
Då vet jag att knivmansgrannen snart kommer att explodera av ilska och skrika okvädningsord åt barnen så att det nästan skakar i fönstren.
I söndags var det en sån dag. Jag satt hemma och skrev och städade med fönstren öppna på vid gavel. Ett barn gråter och knivmansgrannen börjar skrika.
- Ungjävlar, håll käften! Aaarghhhhhhh! Jag ska komma och slå in käften på er!
Han spottar och fräser. Värmen är olidlig och han har säkert druckit eller knarkat. Han låter inte bara förbannad, han låter livsfarlig. Jag hoppas att han inte får ett till vansinnesutbrott. Får han det hoppas jag att han nöjer sig med att slå sönder en taxi den här gången, inte att han hotar att döda någon människa med sin kniv. Eller att han verkligen gör det.
Det är konstigt hur man fungerar. Att hela min kropp reagerar i förhand på de ljud som jag vet retar upp honom. Hur ska jag kunna sitta öga mot öga med honom i rättegångssalen?