marla - en expressionista

Slappa ballonger

Stressnivån de senaste veckorna har varit nästintill dödlig. Närå. Så illa har det inte varit. Pressen har ju faktiskt fått mig att jobba som ett djur och fått mig att dansa runt på de här glättiga lyckokicksvågorna varje jag känt att jag "har" det. Men om ni minns min frustration här, så vet ni vad jag menar.

MEN: Igår eftermiddag stegade redaktören fram till mig och berättade att sändningsdatumet är framflyttat. Jag stirrade honom i ögonen. Jag frågade honom om det var sant.

- Det är sant, svarade han. Jag kände hur benen nästan vek sig under mig. Utan att överdriva kan jag berätta att jag hade lust att kasta mig runt halsen på min chef. Eftersom det hade betraktats som aningen olämpligt på den här statliga institutionen (till skillnad från produktionsbolagen där det till och med hånglas med programledarna på personalfesterna) skrattade jag till lite nervöst och tackade honom å det vänaste.

-Tack. TACK! TACK TACK TACK!

Han skrattade lågt och kluckande, och uppträdde betydligt mer passande än mig som raglade iväg och segnade ner vid mitt skrivbord. Det var som att luften gick ur mig. Tröttheten knockade mig till marken- nej jag menar skrivbordet- och jag lade huvudet i händerna. Jag kände hur tröttheten sköljde över mig. Det kan närmast beskrivas som när man släpper ur all luft ur en färgglad födelsedagsballong, som från att ha seglat runt i taket helt hög på helium, faller till golvet och förvandlas till en ynklig slapp liten gummibit.

En timme efter beskedet var det dags för en intervju med en jurist. Som visserligen stod på min sida, men som jag var tvungen att vara tillräckligt skärpt för att kunna intervjua. Fotografen släpade med mig till ett glassigt hotell och riggade ljus medan jag försökte koncentrera mig på vad som kom ut ur juristens sladdriga läppar.

Hur ska detta gå tänkte jag, när kroppen var tömd på energi och när detaljerna var hundra miljoner och när han, som alla andra myndighetsmänniskor föredrog ett obegripligt affärsspråk. Jag beslutade mig för att säga som det var.

- Jag är extremt trött idag, och kommer förmodligen att behöva ta om några frågorna tio gånger. Men det viktigaste är att du pratar på ren, enkel svenska, så att både jag och framför allt tittarna hänger med på vad det är du säger.

Efter det harvade vi oss igenom dokumentsdjungeln extremt knapphändigt, men fick väl ihop det till slut. Och jag kan inte säga att det var min förtjänst:

- Vad tycker du om det här ur ett konsumentperspektiv?

- Det är olyckligt för konsumenten.

- Eh, nähä? Jaha? Vill du utveckla?

- Det här är förmodligen inte ett dokument som företaget är villiga att åberopa rättsligt, men det förekommer således i sammanhang då konsumenten förefaller reklamera den tjänst de faktiskt betalat för.

Tystnad.

Jag såg på antagligen på honom och med ledsna trötta hundögon, för han började skruva på sig och förstod säkert att jag inte var helt nöjd.

Vi tog om det några gånger och till slut gjorde jag något jag faktiskt aldrig gjort förut. Jag berättade för honom vad jag ville få fram i inslaget och frågade honom hur jag skulle formulera frågan för att hans svar skulle framkomma på ett enkelt och tydligt sätt. Fråga intervjupersonen vad jag ska ställa för fråga. Som sagt: Den sämsta intervju jag gjort i hela mitt liv! Jag erkänner det. Eller på juristspråk over there i Amärka: I rest my case.