marla - en expressionista

Att såra för att hålla människor på avstånd. Det kan stämma, jag har nog gjort det ett antal gånger. Senast för några helger sen på Riche då en packad snubbe hängde över mig och försökte sladdra runt i min ickeurringning, kanske för att han trodde att han skulle hitta något annat än två simpla äppelkartar. Då skrattade jag lite granna. "Du är full och osmaklig" sa jag och så gick han.

Jag brukar förresten göra tvärtom, smöra för att folk ska komma nära. Både mig och varandra. Jag vill gärna fösa in de få människor jag gillar med ett stort kofösar-lasso hemma hos mig (inget sexuellt alltså). Helst ska alla gilla varann och förstå varandras storhet, så att vi kan leva i ett enda stort evighetskalas tillsammans och ha roligt resten av livet. Det är inte så lätt. Varje gång jag försöker blir jag helt exalterad och manisk och tar för mycket plats så att de inte ens hinner prata med varandra.

Behov av bekräftelse. "Är det verkligen den här personen jag vill ha bekräftelse av?" Ska manfundera på om man känner att man inte blir tillräckligt uppskattad av sin omgivning. Då ska man tänka lite "Freudiaaaaaaaaaanskt "och hitta en annan förklaring, som att man inte fått tillräckligt mycket kärlek av sina päron och därför behöver höra att man är så innutahelsicke bra hela tiden. Nästa gång jag blir fånigt glad för en komplimang ska jag avfärda den direkt och tänka att det var ju inte min mamma som sa det där så det är ju inte värt ett skit. Okej.

Våga erkänna sina känslor. Varje gång jag lyssnar på en låt med Barbados som heter "Världen utanför" så lyssnar jag på texten och får ståpäls och glömmer bort att jag hatar schlager och varje år njuter av att se Magnus Carlsson komma tvåa eller sist i melodifestivalen. Det här är första gången som jag erkänner att jag får känslor för Alcazar-Magnus text och sätt att sjunga i den där äckliga låten. Undrar vad som händer nu? Jag sitter här och inväntar en må-bra-känsla men stirrar bara tomt framför mig.

Viktigt att sätta fingret på problemet, inte förrän då kan man lösa det. De är rätt klyftiga ändå de där hjärnexperterna. Idag fick jag rejäl amatörmassage av en arbetskompis. Han hittade en knöl stor som en golfboll i vänsteraxeln, den knöl som gör att jag ofta ser ut som Ringaren i Notre Dame när jag reser mig från mitt skrivbord och ska åka tunnelbana hem till Söder. Jag springer längsmed perrongen och gömmer mig bakom stolparna, så sne är jag. I alla fall så gned och gned han väldigt hårt och tryckte så att jag skrek som en gris, och vips så var knölen så gott som borta. Över huvud taget så gillar jag då snälla folk sätter fingrarna på mig.