Min hemstad - även kallad ”Staden bredvid Konsum”



Min hemstad ligger nedklämd bland låga deprimerande berg. Ett av bergen heter Latberget. Det var verkligen någon som tänkte till, när stenkullen fick det namnet. Tiden står nämligen stilla i den lilla staden.

 I hålan finns det två av allt.

2 matbutiker 2 klädaffärer 2 järnaffärer 2 körskolor 2glasmästerier 2garnaffärer 2 fik 2 krogar 2 bilverkstäder. Samtliga har tokroliga skyltar med namn såsom Restaurang Gladan, Café Bakfickan och Mekonomen. Den enda charmen med stadens affärsverksamhet är att de stora kedjorna vägrar satsa. Därför lyser McDonald´s, H&M, Kappahl och alla andra betydande kedjor med sin frånvaro. Det är bara pizzerior det finns fler än två av. Hela fem stycken inom 1000 meters radie. Alla går runt.

Dock finns det bara ett torg, vilket är tur eftersom det är svårt att fylla upp den lilla torgplatsen med människor.

Om naturen utanför hålan inte lämnar ett öga torrt för att den är bedövande vacker, gör arkitekturen att dina ögon torkar ut i ren förskräckelse. Låga fula betonghus som smälldes upp på den tiden Konsumentföreningen ville ta över Sverige. Ett typiskt 50-talscentrum i småstad a la KF.

Efter klockan 18.00 ser man inte en människa i centrum. Inte förrän klockan 09.00 dagen därpå när några pensionärer och handikappade rullar ut i solen. Har man tur kan man se någon ung arbetslös person gå en runda längs torget.

Om man vill ha det senaste, hetaste lokala nyhetstoffet läser man Tidningen Ångermanland.

De toppar med nyheter som att lisingbilarna i kommunen ska bli miljövänliga eller att ett bärgningsfordon utsatts för skadegörelse på framflygeln i helgen (TÅ 2006.09.05). Men oftast får man nöja sig med nyheter som att Krambo bytt till nya ”moderna” tapeter i bostadsrättföreningen Vesslan eller att en lastbil kört över lite vilt i Öd.

Min hemstad blev utnämnd till Sveriges tråkigaste stad i Aftonbladet två år i rad när jag växte upp.

Aftonbladets reporter ställde upp ett picnickbord med rutig duk för två, utanför pizzeria ”Träffen”. Förväntansfullt satt han och väntade på att någon skulle skratta till, åtminstone dra på munnen eller i bästa fall slå sig ner. Ingenting hände. De få människor som passerade lyfte trött på ena ögat och knatade vidare i äkta sengångar-tempo. Säkert ville de ointresserade småstadsborna skynda hem till kaffeköppen, korsordet och frugan i stället. De ville nog att just den här dagen skulle bli precis som alla andra dagar, de senaste 25 åren. Reportern satt där alldeles ensam. Han hade aldrig varit med om maken av ointresse.

Det slutade med att någon ringde snuten.

Millish har flyttat. Till den lilla grå hålan för att gå en 1-årig möbeltapetserarutbildning(!)

Millish kom hem!!!!!!!


Kommentarer
Postat av: Luv

Hahahahahahah så jäkla bra pöllan!
Du har fångat den lilla skithålan perfekt!
Jag rös av obehag hela bloggen! BRAVO! Puss

2006-09-05 @ 16:38:11
Postat av: marla

Jag vill återgälda uppskattningen med lite smicker: Du har blivit så snygg nuförtiden fulunge! Puss

2006-09-05 @ 17:44:12
Postat av: Jerk

Jag å andra sidan saknar "hålan" lite..vore gott med en Träffen-macka just nu..fast det är klart..jag var där uppe och jobbade i mindre än ett år..kanske annorlunda om man vuxit upp där??

Postat av: Anonym

Håller med Jerk om att en träffenmacka vore mumma. Och deras bea.... Men annars så.. Utöver att man saknar familjen så klarar jag mig väldigt bra utan Håla. En helg då och då under den kalla delen av året, en vecka på sommaren när man kan ta båten och fara ut. Det räcker--

2006-09-07 @ 17:54:10
Postat av: Isabel

Kramfors ja, där slod du huvudet på spiken!
Saknar dig sys, KOM HEM till Hålan! :)

2006-09-10 @ 18:27:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback