marla - en expressionista

Fridens liljor, jisses Amalia och Peace i hela jävla pungen vad cash jag brände i  veckan som gick. Boven: vardagsdagslyxeriet. Bränna pengar mitt i veckan på helgdagsnöjen och gourmé.

Veckan som var frätte sönder stora hål i min för tillfället välfyllda fejkpluska. Det måste vara min krystade working class-hero-bakgrund som gjort att jag går igång i 110 av mat och nöjen utöver svennemat och Karl-Anton i Vita bergen på tv. Som gör att jag uppskattar annat än fläsk och pärer kombinerat med ett finåk på söndagskvällen, då det ska glidas omkring i pappas nya silverfärgade Volvo 740 och kollas på nybyggda villor med snickarglädje och nyplanterade rododendron. Eller äta stekt strömming med löksås och irra runt i minihålan för att utforska den fantastiska arkitekturen a la Konsumentförening.

Eller vad sägs om att åtnjuta leverbiffar och blodbröd för att sedan fortsätta norrlandsfrosseriet med massiva mängder kompakta finska pinnar, rullrån, karamellfärgsgröna mandelskorpor och andra torrbakade intetsmakande smulverk. Svennegourmé kallar jag det.

Nej, det är inte konstigt att jag bränner stash på livsnjutarämnen såsom sushi, chèvre, löjrom, Saint Agur-ost, Teryakilax, ingerfäre- och citronmarmelad, kräftstjärtar och mörk bitter mintchoklad.

Jag kan liksom inte hold my horses.

Jag njuter i fullaste drag. Varje dag är jag tacksam över de små läckerheterna, som visserligen kräver långa fettförbränningspromenader, men ändå.

Livet är som bäst när man köper små presenter till mig själv i fina askar och dricker vita viner i vita barer med högt i tak eller sitter på varma caféer runtom i stan och sörplar espresso med vänner och köper lena krämer i små små burkar och dyra friska mintpastiller i anrika franska plåtaskar med emblém.

I onsdags retade jag smaklökarna med Tapas på Nada med min älsklingsgayman Karl och penntrollsyrvädret Millish. Långa skratt och små vällagrade parmeggiano reggiano i balsamvinäger och fikonröra. Citronmarinerad bläckfisk, ciabatta och tomatsalsa, salccicia stora spanska gröna oliver och salt carpaccio. Mitt salivlager tömdes av blotta åsynen när servitrisen langade in de små vackra faten.

Fredrik och Toffe kom förbi och jag försökte koncentrera mig på att lyssna vad de hade gjort sen sist. Men i stället för att lyssna uppmärksamt och ha ögonkontakt gled min blick hela tiden ner till läckerheterna. På faten alltså. På faten!

Blodig oxfilet med Cia och Millish på torsdagen gick vi på Xoco på Rörstrandsgatan. Små små små chokladpraliner, tillverkade på plats. En moccapralin, en lakritspralin, en Östgötabrännvinspralin och en minibiskvi. Till macciato på det finaste kaffet. Cia berättade många långa sagor om livet och roliga människor och jag lät mig inspereras. Snart ploppar de små anekdoterna upp i någon text tänkte jag medan jag försökte äta så små bitar som möjligt av den fantastiska chokladen som skulle avnjutas med kniv och gaffel i så långsamt manér som möjligt. Det gick sådär. Svulstigt och svettig som få kunde jag inte hejda mig när smakexplosionerna satte igång, jag svalde en av pralinerna hel.

På lördagen så var det högljudda flabb hemma hos mig med Esther, Marie Kry och Millish. Vi lagade enkel Carbonara med överdrivet mycket bacon i. Bitter belgisk 85% choklad och perkulatorkaffe efteråt, sjuttitusan i gatan vad grymgott det var!

På söndagen tog jag på mig fin klänning och lagade mat till en fantastisk man som jag visst är förälskad i. Han fick fisksoppa gjord på hummerfond och vitt vin, kräftstjärtar, kallrökt lax och färsk timjan irullad. Efter det stekte jag blodig oxfilét i vitlökssmör som vi åt till sydafrikansk Merlot. Han fick ett par icke ätbara skinnskor och lite love till efterrätt.  

Idag är det måndag igen. Nu blir det müsli och frysta hallon, GI till lunch och müsli och frysta hallon igen på kvällen. Men:

Gourméveckan återkommer efter nästa lön. I promise myself. I want smaklöksorgasm. Smaklöksorgasm!