marla - en expressionista

Cynikermarlan hade suttit i det marlianska parlamentet på vänsteraxeln i flera år nu. Efter att ha vunnit över sin ärkefiende romantikermarlan genom en fantastisk mediekampanj hade hon tagit hem segern. Den tid som följde präglades av trygghet, självförtroende och enväldig beundran.

Men plötsligt togs mandaten över som i ett trollslag. Hennes röst i marlamaktsdepartementet hördes knappt längre. Det var överväldigande och det var obehagligt. Hon var hotad.

Romantikermarlan satt där på den högra axeln och viftade med sitt trollspö. Hon höjde rösten med sin lena stämma.
Det är rätt !
Det är rätt!
Det är rätt!

Cynikermarlan var utom sig. Hon ville skrika allt vad hon kunde!
Du ska inte tro!
Du ska inte tro!
Du ska inte tro!

Men efter endast ett par dagar erkände sig cynikermarlan besegrad, hon steg av tronen i ett enda stort kliv. Hon försökte behålla sin värdighet men ramlade med en stor duns ner på marken. Nu låg hon där och kippade efter andan. Blodig, våt, överkörd. Romantikermarlan hade bänkat sig på högeraxeln med ett förnöjt leende på läpparna.

Kärleken flödade. Molnen svävade förbi ett efter ett, det ena mer ljusrosa än det andra. Marlabröstet i mitten av änglarna var fyllt av fantastiska kärleksblixtar. Euforiska längtansdrömmar blev verklighet och marlahjärtat bäddades in i guldskimrande vackra tyger. Stjärnor föll och speglade sig i de blanka marlaögonen och varma melodiösa toner hördes. Den lilla marlavarelsen kände sig lättare än någonsin. Hon hade glömt tyngden på sin vänstra axel, den var som bortblåst till liemansvärlden.

Just när romantikermarlan kände sig som allra ljuvast och när ljuset skimrade som allra vackrast, hoppade cynikermarlan fram med ett vapen i handen. Hon höll kniven tätt mot romantikermarlans strupe. Marlakvinnan själv ville skrika, hon kände sig så förvirrad. Men inte ett ord kom över hennes läppar.

Ett snitt. Och det var över.

_____________________________________________________________________________________