marla - en expressionista

Deras vackra mamma hade placerat dem mitt emot varandra på tunnelbanesätet. Jag kunde inte låta bli att stirra på dem. De var så otroligt söta att mitt vanligtvis avkomme-kritiska karriärshjärta plötsligt svämmades över av blödighet. 

Deras stövelbeklädda pojkben stod rakt ut och nådde inte ens ner över kanten. Bröderna bar likadana overaller fast i olika storlekar. Deras hjässor var täckta av linblont hår och de hade de blåaste ögon jag sett. Nöjt smaskade de på pepparkakorna medan mamman så gott hon kunde svarade på deras bedårande små funderingar.

De såg sådär stora, tjockskallade och friska ut. Jag vill ha ett stort barn en dag, tänkte jag och insåg att min biologiska klocka plötsligt slagit sitt första klingande slag.

Ljudet small rent och klart i mitt huvud. Men efterklangen gick i moll och liknade mer det ljud tunnelbanans järnspår åtstadkom när det gnisslade och skrek öronbedövande falskt vid Slussens perrong. Jag menar, hur patetiskt var det inte att plötsligt börja drömma om barn när slacka-festa-kick-å-jobb var det enda som existerade i marlalivet just nu? En hög suck och en fortsatt romantisering. Jag såg ut genom svarta fönstret där jag egentligen såg en spegling av mig själv. Jag tänkte att den bästa pappan dyker upp just i samma ögonblick som jag lekt klart.

Innan dörrarna slogs upp vid Medborgarplatsen berättade jag för pojkarnas mamma att de var de ljuvligaste små barn jag sett på länge. Hon strålade lyckligt till svar.