marla - en expressionista

Jag minns när vi badade. Hur snygg hon var i bikini. Det var den sista sommaren i mellanstadiet. Vi skulle börja sjunde klass och alla flickor hade växt en decimeter och var plötsligt var huvudet längre än mig. 

Hennes långa slanka ben hade en perfekt gyllenbrun färg och längst upp övergick de i ett par rundade perfekta höfter.  Hennes blonda hår lockade sig i topparna och hennes ögon var blå. Men så var det hennes näsa. Som hon avskydde. Det var näsan som drog ner en självkänsla som hade kunnat bli fullkomlig. Jag tyckte aldrig att näsan var ful, jag tyckte hela hon var vacker. Näsan gav henne karaktär, den gjorde henne speciell. Men det förstod hon aldrig.

Hon hette Simoné.

Medan vi andra pluggade tyska och rabblade glosorna bratwürst, sehr gut och Bitte bitte hört zu så tillhörde hon en av de smartare, de som var tillräckligt ambitiösa för att studera franska. Orden föll naturligt i hennes mun och hon var så sensuell när hon satt där mitt emot mig vid träbänkarna på rasten och lät mig förhöra henne inför franskaprovet.

Hon flyttade till Paris direkt efter gymnasiet. Hon började studera anatomi och skickade alltid bilder på utfläkta människobröstkorgar som hon och studiekamraterna dissikerade tillsammans under strikta instruktioner från Universitetets professor.

Hon bodde på Champ Elysees och jobbade extra som servitris på en av Paris hetaste inneklubbar. På somrarna reste hon alltid till San Tropez där hon festade med Van Damme och Jack Nicolson, det var alltid så fantastiskt att höra hennes historier.

På fritiden shoppade hon Haute Couture-väskor med sin franske pojkvän Jean-Marie. Tills hon träffade en rik man och förhållandet med Jean-Marie började knaka i fogarna. Den rike mannen och Simoné blev snart förälskade och lämnade sina respektive partners för att starta ett nytt liv mitt i kärleksruset. De var oslagbara tillsammans. När de kom in i ett rum stannade alla upp, det riktigt lyste om dem.

Rikingen betalade hennes näsoperation. Två veckor senare gjorde han slut. Utan någon som helst förklaring. Nu sitter hon mitt i Paris med sin nya näsa. Och är olycklig.

Sorgligt. Det är någonting med näsor, alltså. Sällan har man väl stött på en kroppsdel som folk har så mycket komplex för.

Jag fattar inte det där. Jag är näsfetischist. Går alltid igång på stora näsor, krokiga kranar, buckliga snokar... vad som helst utom den där minimala hollywoodknappen alt. Newyorkstrecket som folk prompt idealiserar. Å varje gång jag ger en fin flicka en komlimang för hennes unika nos så ryggar dom skrämt tillbaka. Varje gång. Jag hajar inte.

A: Karatehamster-liket är ditt om du vill. Men dealen är att jag får publicera bilden här på bloggen.

Jag gillar min näsa nuförtiden. Förutom i vissa vinklar som jag ser till att undvika när fotoblixtarna avfyras.

Men hamstern är ju din ju, död eller levande. Publicera bilden ändå om du vill. Den var gripande, eller nåt.

Och du SKA gilla din näsa. Den är fin i alla vinklar.

Kram, a.

Varför ska alla vara så korrekta? Jag tycker det ser bättre ut efter operationen. Hur som helst så är det ju iallafall försent, näsan är ju omgjord, det var säkert dyrt och gjorde ont. Hurra säger jag.

Jag skrattade nar jag laste detta, den var sa bra, om anda sa tragiskt, speciellt nar jag forstod att du hade skrivit om.....mig

Baby. I love you! (I vilken jävla näsa som helst.)