marla - en expressionista

 - Åh välkommen fröken Dahlin. Är du Martins Dahlins fru? frågade värden på fullaste allvar när han läste upp mitt namn på listan. Han stod där stadigt på den röda sammetsmattan med sina beiga blanka papper i handen.

- I wish! sa jag och garvade med det värsta hästgarv jag kunde få fram. Vi slapp betala inträde, hängde av oss våra sunkiga skinnjackor och klapprade med höga kilklackar in på toaletten. Allt såg bra ut, konstaterade vi och entrade lokalen. Vi såg oss omkring.

Platserna var avsedda för oss, jag såg nästan våra namn på stolsryggarna. Med näsan i vädret gled jag ner i bästa babydoll-manér. Jag tänkte spela innerstadsspelet som alla andra, trots att jag egentligen var en jävla tönt från norrland tänkte jag och sträckte på mig. Min medbjudna kollega och jag placerade oss mitt emot Dolce Vita-Emma a la Robinson och snappade åt oss en gratisslurk pompom från silverbrickorna som virvlade förbi. Det var VIP-platser precis vid scenen vi satt oss på såg jag när jag slängde en blick på skylten bredvid, men det bekom mig inte. I kväll var vi vinnare. Ingen skulle fråga, de vågade in te riskera att göra bort sig genom att ifrågasätta mig. Tänk om det faktiskt var så att jag var chefsredaktör på Elle eller förlagschef på Lejon Media? Arrangörerna iaktog oss, växlade diskret några ord med varandra, bländade av ett falskt leende och lät oss sitta kvar. Vi var redo för Lars Wallins modeshow.
 Jag var klädd i franskt med prickig scarf och röda läppar. De matchande klarröda öppna 80-talspumpsen i tre olika sorters skinn och kilklack satt som klistrade på foten. Jag lade det ena benet över det andra, lossade lite på den ena skon, vägde den på tårna och Robinson-Emma slängde en blick på dem. Vilken tur att jag inte tog min gula Chloé-klänning som jag fick av Millish i födelsedagspresent, tänkte jag, när jag beundrande smekte hennes gula kreation med blicken.
 
Vi såg hur modellerna nervöst koketterade bakom det svarta, halvt genomskinliga skynket. Catwalken var beklädd med svarta medaljongliknande sammets-emblem och strålkastarljuset sken starkt över mittfåran. Tonerna från klatschig 20-talsjazz fick publiken att ta champagnen från munnarna och andäktigt tystna. Ut ur sammetskynket glider en av systrarna Graaf fram. Jag satte nästan pompomen i halsen. Jag som trodde att de blonda silikonsystrarna från Götet var off och passé. Men icket. Hade Lars Wallin sagt att de var heta, så var de heta. Medan hon mimade texten med sina fejkade Marylin Monroe-rörelser hörde jag bara ”U got, u got, u got what I want” i mina sönderlyssnade öron. Mimiken var så dålig att det var pinsamt, det var noll läppsynk. Hon fokuserade antagligen mer på att vicka på det tighta asset i takt än att mima rätt till textraderna. Tydligen hängde Magdalena och Hannah fortfarande kvar i de kändistäta kretsrna, det var bara att svälja. Och ingen kunde anklaga henne (vilken jävla Graaf det nu var) att inte vara vacker, där hon stod i sin vita 20-talspaljettklänning och sjöng. Playback of course. Skatan hade väl inte tagit en ren ton i sitt liv tänkte jag och smuttade vidare på champangen. Jag satt precis snett nedanför henne och jag bländade av ett låtsat uppskattande leende  när våra blickar möttes, medan hon sjöng.

Showen satte igång och de unga pojkmodellerna gick där med självsäkra steg, fram på catwalken. Deras plutöverläppar gjorde att de nästan tippade framstupa. Jag önskade att de kunde sträcka på sig.                                  
Det syntes att Lars Wallin valt nybörjare från Mikas eller Stockholmsguppen. Han ville väl satsa på de nya förmågorna. Fint tänkte jag men suckade tyvärr lika djupt när några av dem med krumma ryggar stegade fram i strålkastarljuset och tog fokus från höstens nya herrkollektion.

En av modellerna besatte en utomjordisk sex appeal och liknade en yngre kopia av Persbrant. Hans ögon var sotade av svart ögonskugga och kaxigt stod han där och hånlog mot publiken, precis som Mikael i all sin älskvärdhet skulle ha gjort. Han hette Viktor Flumé, hörde jag en journalist bakom mig viska. Han var så snygg att jag kunde dö. Jag såg hur Emma kråmade sig. Hon såg mer trånande och kåt ut än någonsin, när hon försökte fånga modellpojkens blick.

Direkt efter visningen reste vi på oss, trötta och mätta efter studiebesöket bland Stockholms stekar-elit.

Jag hade hamnat här för att jag stod på listan. Jag hade gjort det sen tre år tillbaka, men hittils hade inte de innerstadsbrattiga evenemangen lockat mig. Jag dansade hellre natten lång till The tough Alliance, Afghan Whigs, Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på Indierave med DJ Teet och Terry på Street. Att stå där mellan läppglansbrudar i dyra, fula viskoskläder var inte min grej. De här tjejerna fattade inte hur uppenbart det var, att de inte hade eget tycke och smak. De hade försökt köpa sig fria, köpa sig en stil- med mammas pengar. Det var bara pinsamt. Jag log åt eländet och reste på mig. Min kollega reste sig även hon med en graciös pose. Hon hade en förmåga att se dyr ut. Hon var född med en aristokratiskt profil och en sval framtoning och jag sa det till henne för första gången. Hon var värd en komplimang kvällen till ära och hon log. Vi visste båda att vi inte hörde hemma här, att vi låtsades vara en av dem, men att vi var sämre, eller bättre än dem.

Vi fick en påse full av Dior-produkter när vi lämnade lokalen. För att slippa släpa på skiten gav vi parfymerna och hudcremen till korvgubben utanför Riche, som tacksamt tog emot dem. Han skulle överraska sin fru när han kom hem sa han och log. Vi stannade till och växlade några ord med den tjocka, glittrande, underbara mänskan. Glada äver att få lite äkthet hängde vi kvar där omgivna av doften av korvspad och senap. Kontrasten till de stela överklassmänniskorna var underbar och jag fick lust att pussa den tjocke korvgubben på hans blanka kind men besinnade mig. I stället gav jag honom en slängkyss när vi styrde stegen mot Riche.