marla - en expressionista

fredsarbetare

Jag och millish hamnade mitt i ett styrelsemöte. Som vanligt kände vi oss som Patsy & Edina där vi satt och försökte vuxna oss. Låtsasvuxna oss- helt skenheligt.

Från krogen helt alkad natten innan- till ett seriöst tungt möte kring ett runt bord med en av Sveriges mest respekterade författare. Hur i helskotta hade vi hamnat där? Jo, der ska jag tala om:

Drog runt hela förmiddagen på söder, skönt. Det var sådär isande kallt, men det var just precis det som gjorde det så härligt att kisa mot den starka vårsolen så att ögonen skrynklade ihop sig till små servetter. Friskt!

Blir alltid roligt fjorton igen med millishflickan. Vi passade på att sno åt oss så mycket sol som möjligt medan vi garvade sönder varandra i asfaltskylan. Mitt i alltihopa var jag tvungen att besöka författaren/ordföranden för att skriva på några papper som jag plötsligt mindes att jag lovat.

"Hakar du på? Jag ska bara skriva någon kråka på ett papper"

"Det var väldigt vad det lät ansvarsfullt. Vad är det för något?" frågade millish.

"Äh, det var vid ett svagt livsögonblick runt 23 som jag engagerade mig ideellt i en fredsorganisation. Hade en tanke om att jag skulle göra något som var på riktigt och viktigt och allt det där i kontrast till kommersialismen och ytligheten i TV-fabrikerna. Ordföranden visade sig tycka att jag var väldigt bra av någon märklig anledning och placerade mig omedelbart i styrelsen. Jag skrev långa texter om organisationen, sökte bidrag i stiftelser, föreläste och utbildades i demokratifrågor och blev webredaktör. Tröttnade dock efter ett år. I alla fulla fall så var jag fast så innutahelskotta. "

"Nääääääääääää? Sjukt."

"Asjobbigt. Har försökt slingra mig ur men de ligger på."

"Lite som en sekt va?"

"Ja, typ"

"Jag hakar. Du behöver stöd" sa millish och plockade upp borsten ur väskan för att kamma mitt och sitt eget hår, mitt på Hornsgatan.

"Vi måste se representabla ut" sa hon.

Vi ringer på. En kråka på ett papper blir till slut ett indragande i en vindslägenhet och plötsligt sitter jag och millish mitt i ett styrelsemöte.

"Välkommen, välkommen! Vad trevligt att vi har en ny engagerad med oss! Kan du berätta lite om dig själv?" sa ordföranden och vände sig mot millish.

Hon slängde en arg blick mot mig. Någonstans här höll jag på att bryta ut i världens mest högljudda asflabb vilket i sig skulle vara väldigt opassande. I en timme blev vi fast i tunga diskussioner om fredsfrågor och varje gång jag var på väg att ursäkta oss för att vi var tvugna att gå, harklade Herr ordföranden sig och sade

"Nästa punkt på dagordningen!!"

Precis som att han kände på sig. Jag skärpte till mig och försökte tänka bort millish, men de få gånger våra blickar råkade mötas höll jag på att avlida. Det var väl någon gång i högstadiet man sist befann sig i en situation där man inte fick skratta.

En av medlemmarna berättade att han var starkt engagerad i IOGT-NTO. Alla utom jag och millish nickade gillande.

"Vi är emot alkohol men även rökning" sa han och spände blicken i oss. Vi skruvade obekvämt på oss och jag kom på att vi kanske stank bakfylla. Jag plockade snabbt som satan upp tuggummin ur väskan och stoppade, så diskret som möjligt, ett i millish hand. Vi höll återigen på att bryta loss i ett asgarv men svalde snabbt skrattbubblorna.

Vid ett tillfälle satt vi där helt knallröda av all den svalda skratten. Jag började få ont i magen. Vid åttonde punkten på dagordningen stod jag inte ut längre. Jag reste mig upp, ursäktade mig och millish och drog en lögn om att vi tyvärr måste helgarbeta.

"Frilansarens gissel ni vet"

De log förstående mot oss. Vi stegade ut ur lägenheten i tystnad och höll god min ända tills vi återigen stod nere på gatan.

"Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha!" Skrek vi."Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha"
"Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha!" skrek vi ännu mer. "Aaaaaaaaaaaahahahahahahahahahhahahahaha!"