marla - en expressionista

Mitt största problem är att jag inte vet vad jag ska göra åt allting som jag inte kan göra något åt. Hur många gånger har du vridit och vänt dig i lakanen och grubblat över sånt som ligger utanför det du själv kan påverka?

Onödigt, kan man tycka. Ändå snurrar du in dig ännu mer i lakanet om nätterna, i stället för att slita dig loss och slänga det åt helvete. Du letar efter lösningen, men det du egentligen borde göra är att omvärdera problemet, kanske kasta bort det. Det finns ingen lösning. Vad är ett problem liksom? Oftast finns ju problemet bara i våra hjärnor. Visst det är ett stort jäkla problem att Anna Politkovskaja mördades på president Putins födelsedag, det kanske är ett äkta problem. Men om jag anser att det problem att Ebba von Sydow förgiftar våra ungdomar med äckliga viktorianska prydhetsvärderingar, kan det väl knappast anses vara ett konkret problem. När jag tycker att polaren bränner för mycket pengar och jag drabbas för att denne alltid är pank så snart vi ska hitta på något, det är ett problem för mig. Knappast för honom dock. Mm, jag släpper det nu.  

Men när det i en relation till en anhörig känns som att man vrider och vänder på en Kubrik-kub och problemet alltid är på kubens framsida så är det nog bäst att slänga Kubrik-kuben i soporna.  

Låt problemet ligga hos henne, du kommer aldrig att kunna ändra på något hos den andre personen och problemet är bara ett problem så länge du upplever det vara ett problem. Let it go. 

Jag undrar över en annan grej: Hur kommer det sig att fanatikerdårarna alltid är så säkra på att de har rätt medan de smarta är fullproppade med tvivel? Det här är ett stort problem, utropar rättshaveristerna och bänkar sig på barrikaderna. De agiterar och propagerar i oändlighet, fullkomligt övertygade i sin ståndpunkt, oförmögna att ta till sig andra människors upplevelse av samma mynt. Ofta är de arga också. Personer med större intelligens har antagligen tillräcklig hjärnkapacitet för att ta till sig motståndarens argument.  

Sen är det ju väldigt bekvämt att omge sig med personer som håller med i vad det är vi anser vara ett problem. Tyvärr gör det att vi fortsätter att se problemet som ett problem. Kanske är det inte förrän vi möter de som säger emot oss som vi kan se problemet i dess rätta ljus- och därmed kan lösa problemet. 

Mmmm. Men det är ju så skönt att vara lyckligt omedveten. Köra på i sina egna hjulspår och kontiunerligt casha upp pengar till bensin, så att den egna övertygelsen får puttra vidare. Det är bara så lättuggat och bekvämt. Det är jobbigt när någon ställer sig vägen och ruckar på din världsbild. Men kanske är det den enda lösningen.

En metod jag brukar använda mig av för att lösa ett problem är att se humor i det, då verkar inte problemet så stort längre. Dock uppstår ett annat problem, omgivningen kanske uppfattar dig som en nonchalant jävel.