marla - en expressionista

Plats: Järnaffär på Södermannagatan.
Sällskap: Bästa killpolaren Mattemus.

Jag ska köpa kaustiksoda för att få bukt med översvämningsdilemmat. Mattemus och jag ser väldigt pariga ut när vi kommer in. Vi har av misstag matchande kläder och jag är på ett strålande humör.

Jag tycker att allt känns väldigt macho och maskulint i järnaffären. Jag klämmer och känner på stora verktyg och spännande mackapärer i stål och järn. Det här är det mest kriminella jag gjort på länge, att betala för ett miljöfarligt gift med dödskallar och varningstrianglar på.

Med jämna mellanrum får jag grava skrattanfall och vimsar runt som en yr höna bland hyllorna. Detta tillstånd kan säkert förväxlas med fnissig nyförälskelse.

Jag hittar slutligen ett par rejäla gummihandskar och ett så miljöfarligt medel som möjligt. Vi ställer oss vid kassan. Vi ser ut som att vi ska söndagsparhandla för att åka hem till vår gemensamma trea. Mattemus erbjuder sig diskret att hjälpa mig med avloppsrensningen. Precis när jag vänder mig mot kassörskan utbrister jag väldigt högt ”Nej, du har rotat tillräckligt i mitt avlopp!”

Det lät antagligen väldigt snuskigt. Eller makabert, vet inte vilket. Som ett dåligt skämt kanske. Men det var ju sant! Han har hjälpt mig åtskilliga gånger. Det tystnade i lokalen. Många log. Andra fnös. Kassörskan generades våldsamt och en röd ansiktston uppenbarade sig. Jag fick en skrattattack utan dess like. Varför denna uppståndelse? Har allmänheten mörkare fantasier än någon kunnat förutspå?