En isdrottning i biosalongen
Jag kände inte ett smack. Den innehöll allt som borde få mig att gråta, känna ilska, må illa. Sexuella övergrepp på barn, dödskjutningar, bårhusobduktioner, komplicerad kärlek, blåljus och ond bråd död.
Men jag kände absolut ingenting, där jag satt i biosalongen. Tidigare samma dag hade jag berörts desto mer när de spelade Lloyd Coles "Butterfly" på radion, med den flashback det innebar. Nu var jag blott en isdrottning.
Bioaktuella "Hemligheten" var bara en av alla andra Wallanderfilmer med ett filmatiserat klyshornas paradis. Hur kunde jag för en sekund tro något annat? Antagligen har jag blivit avtrubbad av nästan tre år på ett blåljusprogram där jag skrev bildmanus och regisserade hundratals rekonstruktioner på våldsbrott. Eller så är det väl helt enkelt som de säger, att svensk film suger.
Kommentarer
Postat av: GH
Låt oss hoppas att ditt nästa jobb inte gör detsamma med tidningar då...
Men, jag tror nog att även jag tycker detsamma som du efter att ha sett filmen. Jag är liiite skeptiskt till konceptet att filma så många filmer "på rad" (elelr hur det nu var de gjorde).
Postat av: marla
Det här är den femtone Wallanderfilmen tydligen(!) och den första jag sett på bio i brist på annat. Den var varken eller, lämnade inte ens ett babyfotavtryck i mitt minne.
Trackback