Singularus = singular-rus

31746-75
Du får känna på ruset. När du befinner dig mitt i den mest chockartade, obekvämaste livsperiod någonsin upplevt. Dagar i en ologisk blandning av tårar, ilska, bombastiska lyckoexplosioner och frihet- det är då det händer.

Allt går upp för dig, du vill sluka livet, du känner mer än du någonsin gjort och du vill visa det för alla. Du förvandlas till en expressionista. Du får den där känslan. Ett singular-rus. Efter det: Ett inre lugn, en annan slags lycka och en fet jävla kreativitetsbomb. Du skriver och skapar och åstadkommer det bästa du någonsin gjort.

När man befinner sig i den seriösa relationen står tiden står stilla. Man skärmar av, stannar upp, slutar se. Men man vet inte att man skärmat av, stannat upp, slutat se under tiden.

Det är så skönt att blunda. Jag såg aldrig människors blickar, jag mötte dem inte. Jag gick på i min vardag. Det fanns ingen nyfikenhet, det fanns inget intresse. Jag hade ingen aning om hur jag uppfattades. Jag brydde mig inte. Jag visste inte att män tittade på mig. Jag visste inte att det fanns så många olika sortes människor. Jag besökte samma ställen, jag hade ingen koll, jag umgicks med hans vänner och mina. Jag åt samma mat, jag sparade mina pengar. Jag investerade i framtiden- Jag körde på.

Många kallar det äkta kärlek, det var det nog.

Jag vaknade upp en dag med så jävla mycket guts att jag lyckades slita upp det fastkörda sambolivet. Efter sex ljusa, lättlästa år. Sprätta upp det där trygga varma innanmätet med en 7 centimeters Bonviviant Tournéringskniv
och låta innehållet fläkas ut till allmän beskådan. För släkten, för familjen, vännerna och arbetskamraterna. "-Gör det då, ta er en titt på köttet! Jag vet att det är rosa och jag vet att det gjort mig gott." Men det räckte inte. Helt plötsligt har du fått sjukdomsinsikt. Du inser att du hade skärmat av, stannat upp, slutat se.

Nu står jag här efteråt, utelämnad och ensam i det stora gigantiska livet.

Att nyttomaximera

Vi människor är nyttomaximerande. Ordet sätter fingret på den mänskliga latheten. Vi vill göra så litet som möjligt men få ut så mycket som möjligt för det. Vi är lata slackers, vi är svulstiga och hungrande profitör-jägare.


Vi är på jakt efter lycka, men vi vill ha den billigt. Därför har vi slentriansex och ger varandra klyshkomplimanger. Därför vräker vi gärna ut oss i sofforna medan vi tuggar chips och bli feta tillsammans bredvid den vi vet älskar oss mest. Vi slumrar halvt om halvt lobotomerat framför tvn. Så lite hjärnaktivitet som möjligt. Vi kämpar inte för något, vi har det redan. Vi hamnar i en mental stagnation, en ouppmärksammad tristess och vi gör livet så lättuggat som möjligt.

Nej, ja tack till känslosvall, upp och ner och intensitet! Till möten, kyssar och andras hjärnor. Till dekadens och dos av destruktivitet. Till ensam ro och glädje, snack hela natten och utelämnande kreativitet. HURRA!

Det svänger kanske snart igen. Det var så skönt den där gången.



(bildförklaring: Höjden av mänsklig lathet)
____________________________________________________________________________________

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback