marla - en expressionista

Det skulle bli så fint, så vackert. Tillsammans skulle jag och min bror stå där tysta i andakt. Med ljuset och dikten i handen och sörja tillsammans i den utsmyckade kyrkan. Sakral musik skulle höras och det stämningsfulla kyrkoljuset skulle sprida värme i vår sorg. Men minnestunden blev bara ett skämt.

Men pappa och jag garvade alltid ihop. Hur många gånger hade vi inte drivit med varandra och skrattat åt alla sjuka vardagssaker. Att minnesstunden slutade tragikomiskt, hade han nog gillat.

I bilen på vägen dit predikade brorsan om hur mycket jag jobbade. "Du kommer att bränna ut dig!" Jag lyssnade med halvt öra, där jag satt vid passagerarsätet medan han malde på. I handen hade jag den handskrivna dikten. Pappa skulle ha fyllt 56 idag om han hade levat men nu hade det gått nästan fyra månader sen han gick bort. Det var några fina ord jag skrivit, och nu var vi på väg till en liten privat minnesstund. Mitt i maj och ändå spöregn. Vindrutetorkarna gnekade på den gamla ljusblå golfen. Arga trafikanter med sol-och D-vitaminbrist hytte med näven till varandra. Åttatillsjutton-jobbarna var på väg hem efter en tung arbetsdag och surade över att sommaren behagade komma hit och jävlas med ett par dagar sol, för att sedan dra iväg till Bahamas igen.

Mina tajta jeans klibbade fast vid låren och håret slickade min varma panna. Tinningen dunkade och brorsan malde på. Undrar om det var hans sätt att få ut det där jobbiga myllret av kaos som trängdes i bröstet? Min sorg var stundom apatisk (sovadeppasäng och seg) stundom manisk (skrivaskrivaskriva, knullaknarkakick och love). Hans sorg var nog mer ilsken.

Jag låtsades lyssna på hans förmaningar och sa att han hade rätt, jag borde jobba mindre.  Fastän jag visste att jag hade bättre arbetsförhållanden nu än någonsin. Jag nickade förstående.
Det är bra att låta storebror vara storebror ibland.
Som när han ska göra bil- och mobiltelefonaffärer till mig, som alltid går åt skogen. Men som jag låter honom göra i alla fall för att han så gärna vill ta hand om mig, den hjälplösa lillasystern som inte kan köra bil, inte kan någonting om teknik och inte kan ta hand om mig själv. Visst sörrö. Det var hans sätt att visa att han brydde sig om mig. Jag lät honom hållas.

Vi svängde upp vid Klara Kyrka. Brorsan tvärbromsade plötsligt snett åt höger. Mitt redan onda huvud dunkade rakt in i sidofönstet.
"-Aotchhhh!"  Jag tittade upp. Där stod en drogpåverkad zigenare och stirrade på oss med en blick som ville döda. Brorsan började skrika åt mannen

Vi körde backen upp och fick syn på ett stort svart smidesgaller.

Jag ringde eniro och pratade med en tant med raspig röst."Kan man slå på "kyrkor" och "kvällsöppet" i era register?" Självklart inte. Jag fick tio nummer till en massa innerstadskyrkor men samtliga var stängda. Jag önskade att jag hade tio huvudvärkstabletter i stället.

Vi bestämde oss för att åka ut till Skogskyrkogården på Nynäshamnsvägen. Båda var trötta och hängiga och brorsan surade fortfarande.

I stället för ljus var vi tvungna att köpa marschaller, ljusen skulle bara regna bort. Vi åkte till mack efter mack längs med vägen, men inga hade några marschaller kvar sen vintern. Till slut hittade vi en mack längst inne vid Älvsjö station. Den mustaschprydde mackägaren skojade till det och frågade om vi skulle på julfest och jag log till svar. Men jag log enbart för att mustaschen var sådär fint silvrig och välansad. Je'taime moustaché! Han fick en slängkyss på vägen ut.

När vi väl kom fram till Storkyrkogården hade vi åkt till fel ände. Vi steg ur bilen i spöregnet, sprang in bland gravstenarna, hittade en stor skylt med en karta på och insåg att vi var tvungna att ta oss tillbaka till bilen och köra runt hela helvetet. Sura knatade vi tillbaka till bilen. ”Varför. Varför har jag höga klackar på de här dojorna?” tänkte jag och blev ännu grinigare.

Vi startade bilen igen, musiken var alldeles för hög när stereon drog igång. Crazy Frog, den där vidriga sommarplågan från i fjol på högsta volym var inte direkt vad jag hade längtat efter här och nu.

När brorsan skulle vrida ner volymen på den gamla skitstereon gick knappen av. Crazy Frog lät plötsligt ännu högre, eller så var det bara min välstekta hjärna som spelade mig ett spratt. Jag tog sats med vänstra näven och måttade in ett slag, rakt i stereon. Brorsan blev om möjligt ännu mer arg och sa att nu var vi kvitt. Den där skulden han hade till mig skulle gå till en ny bilstereo.

Brorsan trampade gasen i botten och svängde ut i bussfilen. En vansinnesfärd till andra sidan kyrkogården fick min puls att gå upp i 110. Självklart var snuten efter oss. Bror såg det inte först, men jag drog på mig bältet samtidigt som jag skrek åt honom att sakta ner!

"-Snuten, snuten! SNUTEN ÄR BAKOM OSS!" Det var längesen jag kände mig så kriminell. Jag var nästan lite nöjd ändå. En kommisarie i medelåldern stegade fram längs med sidan av bilen. Han iakttog sömnigt det gamla ljusblå vraket, antecknade något på sitt block medan bror med hårda käkar vevade ner rutan.

********

"- 1400 spänn, det var väl inte så farligt? Eller?"
FEL KOMMENTAR. Bror kokade, och jag försökte släta över lite tafatt där jag stod med marschallen i handen. Brorsan sparkade till däcket på bilen. Både han och jag visste att det inte hjälpte att bruka våld mot döda ting, men vad spelade det för roll? Jag sparkade också. En sympatispark. Brorsan log nästan lite nu. Jag tog chansen:

Vi hittade självklart inte infarten. När vi efter en kvarts letande äntligen kommit in i det gigantiska kyrkogårdsområdet körde vi vilse totalt. Det kändes olagligt att åka omkring med bil på gångvägarna, men vi vägrade att promenera. Inte en enda skylt visde vart vi skulle. Vi förstod vi aldrig var minneslunden var? Förrän en enorm kulle tornade upp framför oss. En pompös trappa ledde upp till toppen av kullen. Visst var trappan vacker, men mer jobbig än fin tänkte jag när jag räknade de 413 minimala stegen upp. Brorsan såg ut som en lapande blöt katt när han med alldeles för små steg trippade uppåt i sina vita nya skinnboots. Som självklart skulle leras ner när vi väl kom upp.

Vi tittade oss osäkert omkring. Inte ett enda ljus, inga marschaller, inga fina lappar, inga kort och nallar, inga rosor. Var vi på rätt ställe? Det var nästan lite kusligt.

"Skit samma" tänkte jag och tände den där jäkla marschallen. Jag ville bara bli av med skiten. jag brände min ena tumme av eldlågan. "Svårtänd marschall det här." Jag försökte behålla lugnet. Sådär!

Jag blundade. Tog ett djuuupt andetag. Försökte få den rätta känslan att infinna sig. Sorg och allvar. Det var omöjligt! Bror pratade oavbrutet om arvsrätt, släktingarnas fejd och pappas knäppa fru, medan jag bara ville minnas min och pappas roliga lekstunder ihop.

De där fina, då han hade jobbat natt och jag bara längtade till han skulle vakna. Då jag nästan sprack av glädje då han ropade på mig på lördagsmorgonen efter lunchtid, då vi busade i sängen och pappa larvade sig och sa ”Jag kan inte leeeeeeeeeeeeeeva utan dig!!” och körde in ansiktet i magen och blåste så att jag skrattandes ramlade ur mamman och pappas säng.

Jag försökte vara ledsen. Men till slut skrattade jag högt där jag stod i spöregnet. Bror hajade till och undrade om det var dags att ringa de vita rockarna.

”Pappaaaa!! Du skulle ha varit här och garvat med mig! Du skulle ha hajat!!!” skrek ja. Ja kände mej så gla.