Flickan

Flickan

Medan pojken sörjde, satt flickan där i sin lilla silvertron och log ett halvhjärtat leende. Hon hade valt bort pojken för sitt eget bästa, för sin egen skull.

Det var så hon resonerade. Så mycket som möjligt ville hon uppleva innan hon blev vuxen och skulle ut i stora vida världen med sin drömprins. Flickebarnet var bedårande vacker, ung och skör där hon satt i sin lilla vita prinsessklänning och lät sig uppvaktas av unga virila pojkbarn som köade utanför slottet. Hon kunde aldrig få nog av deras uppmärksamhet. Flickan kunde inte sluta, hon ville ha alltochallt-alltochallt!

Pojken stod och tryckte längs med väggen utanför salen. Han tittade in genom glipan i de guldkantade portarna och såg på henne med sina ledsna, stora ögon. Men flickan såg bort. Han kände sig så rädd, så rädd och ingentingingenting!

Visst såg hon bortåt, men ändå kunde hon inte glömma pojken riktigt. Han var ju så snäll och vacker och de hade haft det så fint tillsammans. Men hennes känslokyla var redan i så purfärsk ålder, djupt rotad. Hon hade fått den från sin styvmor. Snabbt och kliniskt hade hon rensat bort honom. Hon tyckte att hon var så älskvärd där hon satt i sin lilla silvertron, att hon inte kunde låta bli att låta friarna fortsätta besöka henne i en aldrig sinande ström. Varje dag efter eftermiddags-thet satte hon sig på plats och lät sig överöstas av blommor, belgiska chokladpraliner, behjärtansvärda kärleksförklaringar, prosa och presenter.

Men den lilla tronen kändes plötsligt för trång och hon svor på förfinad gammelsvenska med sina rödmålade flickläppar. Pojken och flickans blickar möttes och det högg till i det lilla kalla flickhjärtat, som det aldrig gjort förut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback