marla - en expressionista

Jag vaknade av att polisen ringde. Min hals var så rosslig att jag knappt fick fram ett ord och för en sekund hade jag glömt hela eländet. Polisen hette Lisa och ringde för att göra ett regelrätt förhör med mig och Millish. Jag kraxade nyvaket fram min berättelse.

För att minnas klickade jag fram gårdagens blogg. Det var ju precis så det hade hänt. Polis-Lisa berättade att han efter frispelet mot oss fick ytterligare ett vansinnsutbrott och gick iväg och slog sönder en bil. När polisen kom dit låg basebollträt bredvid honom men någon kniv såg de inte till.

De ringde igen nyss. Mannen är släppt och tillbaka i sin lägenhet i huset mitt emot mig. Han bor verkligen där! Hur ska jag kunna hänga i kvarteret, ta en fika runt hörnet och slacka runt i parken utanför nu då en galen americanpsyko rör sig i området?

Polisen berättade att han nekade till att han burit kniv. Tyvärr har ingen annan än Millish och jag sett kniven. En granne uppmärksammade honom när han hörde hur han skrek på innergården och såg hur han klättrade in genom fönstret för att hämta basebollträt, men inte ens grannen hade sett någon kniv. Ord står mot ord.

Mannen var runt trettio, precis som vi trodde. Han har grava alkoholproblem och innan utbrottet hade han druckit en helt 75:a whisky. Själv skyller han händelsen på sitt alkoholintag och säger att han har stora minnesluckor. Han har också sagt i polisförhör att han upplevde oss som provokativa och bråkiga, att det var därför han blev förbannad. Han kanske anser att det är provokativt att sola.

Det kommer snart att bli rättegång.