Vem var vad, jag?
Man tror sig veta för en stund. I några månader, kanske i något år. Det är då man glömmer bort att man någonsin undrat. När man står stadigt på marken och tar små bekväma feghetsteg i precis rätt rikting.
Det är så skönt att ta de där fjuttiga stegen i sakta mak, med jobb och med relationer, ja med hela livet. När tryggheten värmer som en skön yllefilt runt själen. En ganska så... trist yllefilt visserligen. Som kan kväva kreativitet och skapa apati.
Men så får man en knuff. Kastas in i något som får marken att skaka, ögon att rulla och nervösa fingrar att frysa.
Eller så knuffar man sig själv in i det okända. Låter maktlystnad, kåthet, girighet eller kärlek ta över. Som får en att kasta sig fram bland sprakande endorfin-fyrverkerier och lyckokickar, där man känner ruset, ser ljuset. Åh, det sköna, ljusa ruset. Som kan göra så ont till slut.
Visst är det konstigt, livet.
Känner igen det där.. Fint skrivet..
Fint skrivet ;)
Jag känner att jag behöver en knuff jag oxå att tillexp.ta itag och söka mig vidare i yrkeslivet ;)