Den Norrländske Mannnen

Den Norrländske Mannnen 
Den Norrländske mannen är bra. De säger det, de som vet. De kvinnor som inte är Den Där Satmaran, Snobbinnan.

De bra kvinnorna gillar den Norrländske Mannen.  De säger att han är rejäl liksom. Att han inte är rädd för relationer. Han springer inte iväg med nåt vilt i blicken så snart du knullat klart och börjat känna med hjärtat också.

Nej, han vill fylla dig frodiga kvinna med sin säd, fortplanta sig och dig. Skita ner sig för att du ska ha det bra. Bara vara hemma och greja under sin nybyggda carport. Bara stå där och lukta på oljan och bensinen. Och med ett leende på läpparna säga
-Jag trivs bättre här.... Än ute på krogen.

Men jag skulle aldrig passa ihop med honom. Han skulle bara vilja att jag var hemma för att sy gardiner, koka marmelad och ta hand om De Snoriga Barnen. De Snoriga Barnen skulle skrika och väsnas och visst skulle Den Norrländske Mannen vyscha dem till sömns. Och visst skulle han vara rejäl, brunstig, snäll och kärleksfull.

Jag skulle älska honom. Men jag skulle av tristessens trassleri och rastlöshetens rotlöshet bli Den där Satmaran. Den Där Satmaran som till en början skulle svälja och svälja den bittra smaken. Se bort, se ut. Genom fönstret, genom mannen och tänka bort den värkande klumpen i magen som säger mig att något är fel. Att det var inte här livet skulle sluta. I den här Lilla Staden. Men Den Norrländske Mannen. Med De Snoriga Barnen. Med De Här Samtalsämnena.
Pratet om utgången om en månad. "Då smäller det!" Pratet om gården, vad som behöver göras, penseerna, staketet, ogräset och ekonomin som inte går ihop.

Klagandet på att det inte visas några biofilmer i Den Lilla Staden. Att Tivolit och Cirkusen inte kommer den här sommaren heller, det går faktiskt inte runt. Att nativiteten är låg, att ungdomarna flyttar ut och illusionen att de kommer tillbaka om tio år. Och skaffar De Snoriga Barnen med Den norrländske Mannen i Den Lilla Staden. Och kanske åker en tur med Volvon runt i raggarsvängen utanför hamburgeriet. Och lyssnar på eurodisco i de nya Pioneer-högtalarna.

Jag skulle störa mig på att behöva se lantisarna när jag ska tjuvhandla min kasse proppad med gourmé, åka hem och frossa i hemlighet trots att matbudgeten egentligen bara räcker till falukorven och makaronerna.

Jag skulle möta dem, lantisarna, på torget i Den Lilla Staden. De flesta skulle vara bra, underbara och rejäla. Men så skulle de finnas där: "Discokillarna". Vars största dröm är att komma med i Big Brother. De med kralliga solariebruna äckelkroppar, stylad rufs-frisyr med fem kilo hårspray, snäckhalsband, stinkandes av CK One och Fahrenheit, gapandes och slå näven i bordet, bryta arm och häva norrlands guld. De som är "coolast i stan", går ut varje helg och får ligga med "partybrudar".

Ge mig ett annat liv. Inte med mening men det som är skönt för stunden. Den europeiska livstilen. Där det är lite manjana manjana. Inte så noga med tider och moral. Där Glaset med Vin och Älskarens Flin är skönare än de undanträngda tankarna på barnlöshet.

Du Norrländske Man. Jag håller med dem, De Bra Kvinnorna. De som är lite oallmänbildade, som inte rest utanför stadens svensson-mur, som är lyckligt omedvetna och positiva in i det sista. Och inte de minsta svåra. Jag håller med dem. Du ÄR bra. Och ni kan få varandra.

Jag tror att ni kommer att älska varandra i nöd och lust och leva lyckliga i alla era dagar. Själv finner jag snart min manjana-man.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback