marla - en expressionista

Jerker Knutsson var en väldigt vaken man, snart 35 år fyllda. I väntan på sin trettiofemte födelsedag lade han ner stor energi, möda och många timmars funderande- ibland mot sin vilja- på tankar om ålder.

Han blev helt matt och bedrövad då han tänkte på det. Vad gör ålder med en människa?
Inte kunde det vara något bra. I alla fall inte för kvinnor, tänkte Jerker Knutsson och såg plötsligt alla möjliga motbjudande damer över de trettio, framför sig. Damer som rent fysiskt börjat förfalla efter åratal av skräpätande och avsaknaden av motion. Fullproppade var de, av negativa upplevelser som förvandlat dem till bittra, sura fettmonster. Fettmonster med dålig hållning, märklig stil, taskig klädsmak och garderoben full av knutblusar i brokiga mönster.

Dessa tankar stal mycket uppmärksamhet och tid ifrån Jerker Knutssons vardagliga liv. Ofta satt han hemma vid sitt mörkbruna blanka skrivbord. Helt allena. Och kliade sig i skägget. Inte för att begåvats med särdeles mycket skäggväxt, det fanns mycket kvar i övrigt att önska. Men en riktig man, det var han minsann i alla fall. Han sträckte ofta på sig i all sin prakt och kände sig, trots sina enahanda funderingar, nöjd över livet. Framför allt var han väldigt nöjd med sig själv.

Visst var han singel. Eller ungkarl, eller… ja, ”ensam” som många svaga människor skulle kalla det. Men med hans charm, intelligens och oklanderliga yttre kunde inte livet bli annat än lyckligt. Många vänner hade han inte. Det var han medveten om. Men vad gjorde väl det då han tjänade pengar som gräs och i stället kunde köpa sig nöjen och upplevelser?

Han smackade högljutt och förtjust och plockade upp sin lilla designade, fyrkantiga bordsspegel i borstat stål. Mycket noga iakttog han sig själv en stund.

Nej, han hade inte många vänner, men det var enbart på grund av hans utomordentliga omdöme. Inte många var värda hans uppmärksamhet. Det var ju ofta honom själv det berodde på, att nya bekantskaper snabbt och kliniskt rensades bort. Han klarade ju inte av att vistas i samma rum som figurer utan ett trevligt yttre och en bildad framtoning. Kunde de inte konversera obehindrat i allsköns ämnen - fick de gå. Så enkelt var det. Och det var Jerkers Knutssons val, aldrig tvärtom. Jerker Knutsson i egen hög person.

Sällan hade en kvinna kvalat in i hans närmsta bekantskapskrets. Han var inte gay, tvärtom. Rent sexuellt var han som en ko på grönbete. Ivrig, hungrig och varm. Men kvinnor hade en förmåga att ”tanta till sig” i alltför tidig ålder. Och vad skulle väl han med tanter till?

Helt omedveten om sin stundande ålderskris trodde Jerker Knutsson sig ha full kontroll över situationen och såg nästan fram emot sin födelsedag. Kanske skulle han vakna på söndagen och känna sig som en nyrakad, eau de cologne-doftande muskulös superhjälte, redo att belägra unga vackra behjärtansvärda och till synes nykläckta flickor.

Men just nu, just idag skulle han tänka. Han satte sig ner för att anteckna sina intelligenta tankar, för intelligenta var just vad de var. Det var väldigt framstående funderingar, teorier och filosofier som rörde sig i hans huvud. Hans tankar var inte alls som den stora massans tankar. De som skrev skräp-poesi, kiosklitteratur eller insändare i den lokala dagsblaskan.

Hjärnaktiviteten var som bäst då den inte skräpades ner av personer i hans närhet. Han föredrog ensamheten framför allt, när han skulle fundera.

För en tid sedan hade han träffat en kvinna. Eller kvinna och kvinna förresten. Hon var väl snarare tjej. Eller ungdom som det så vackert kallades. Till en början hade hon attraherat honom så till den mån att han ständigt gick omkring med ett dunkande, hårt och värkande kön. Hennes bröst var som en 17-årings, hennes glada oförstörda sätt vittnade om en underbar ungdomlig naivitet. Inte ett spår av cynism eller bitterhet syntes i hennes bleka ansikte eller färgade hennes oförstörda personlighet.

Han lät sig dras med i hennes sprudlande, energiska tilltag och skrattade och njöt varenda sekund i deras fullkomliga och problemfria tillvaro. De älskade, lekte- tjöt och smekte och all hans vuxenhet var som bortblåst. Han glömde till och med av att skriva och fundera, det som han vigt sitt liv åt.

Hon sa ofta med en sällsynt glans i de blå ögonen att hon älskade honom för att han med sina 35 år (hon såg honom helst som 35, trots att han inte fyllt ännu) var en riktig man.

Efter en tid kom dock allvaret över Jerker Knutsson. Han skärskådade hennes sinne och kropp som till en början verkat så skärt och purfärskt men som nu, i dagens och tidens obarmhärtiga ljus såg betydligt äldre och slitnare ut. Var det inte en tillstymmelse till cellullit han såg där på den vänsta höftkulans undersida, precis vid lårets början? Lät hon inte lite förmanande och dominant när hon bad honom sätta på perkulatorkaffet i morse? Var hon inte lite väl damigt självsäker nu när hon nöjt kråmade sig framför spegeln inför den stundande utekvällen med sina skräniga väninnor? Rynkade sig inte hennes hud lite väl synligt, när hon log sitt inte längre så naiva leende? Hade hon inte lite väl otränade armar för att slippa kalkonhänget om något decennium? Var det inte ett litet spår av sarkasm han hörde i hennes röst när hon gav honom en komplimang för hans ”för sin ålder” vältränade kropp?

För var dag som gick började även hon känna sig alltmer osäker på Jerker Knutsson. Hon kom ofta på honom att iaktta hennes kropp med en ogillande min. En helt horribel upptäckt. Hon kunde inte förstå det! Såg han fel på henne nu, efter allt detta? Och varför ställde han så märkliga frågor om hennes intressen, vanor och framtidsplaner? Nej, nu började Jerker Knutsson te sig skrämmande. Vem var han egentligen? Var fanns den självsäkre, men ändå ödmjuke och framför allt mogne, lugne man hon förälskat sig i några veckor tidigare? Varför såg han så elak och otäck ut? Och de där ritualerna han hade varje gång han skulle göra något, och det där tvångsmässiga, ja vad var det hennes äldre kollegor kallade det, kontrollbehovet- var kom det ifrån helt plötsligt? Varför kritiserade han henne i stället för att hylla henne som han gjort tidigare?

Det som startade som en saga hade slutat som en obehaglig känsla av otillräcklighet. Kvällen innan när Jerker Knutsson inte såg, grät hon en skvätt och tog sedan mod till sig.

Kort och obarmhärtigt dumpade hon honom mitt i den gassande solen, och lämnade honom på trottoaren. Blodig, våt och krossad som en överkörd katt låg han där, Jerker. Själv gick hon sakta hemåt och slickade sina vackra, nyss upprispade sår.

Nu satt Jerker Knutsson där vid sitt skrivbord på ålderns höst och tänkte på småflickor. Han fortsatte sitt smackande men olyckligtvis hade smackandet fått en märklig bismak. Som om han saknade något. Som att allt inte längre stod rätt till. Han såg sig omkring i stället för att se sig i bordsspegeln.

Det hade han för länge sedan slutat med.


__________________________________________________________________________________