marla - en expressionista

Toka. Det är så de kallas. De som inte är som alla andra. Idag vet jag att det finns väldigt många fler tok per 1000 invånare i min norrländska hemstad, än vad det finns i andra städer.

Jag bestämde mig för att skriva om dem när jag med nya fräscha ögon betraktade dem en och en. "Med nya glasögon" som min gamla samhällskunskapslärare fjant-hurtigt skulle ha sagt.

Det var här jag hade tillbringat de första 19 åren av mitt liv och nu var jag tillbaka efter åtta.

Min rygg värkte efter nästan sju timmars guppande på en buss full av snölängtande och högljudda Ångermanlänningar som inte kunde tänka sig att betala de extra hundringarna det innebar att resa komfortabelt och fridfullt. Själv hade jag hamnat på den obekväma bussen för att jag inför jul-ruschen varit för sent ute. Alla flyg och tåg var fullbokade.

Det första jag ser när den färgglada mjölkbussen svänger in på den folktomma busstationen i den lilla, lilla staden mellan de stora stora bergen - är Östby-Nisse. Jag som trodde att den skäggiga byfånen var död.

Men där stod han i egen hög person med en vedklabbe i handen och viftade mot gudarna. Mässande och med blicken långt upp i skyn. Han såg långt mer lycklig ut än sina hårdbarkade lodisbröder i Stockholm. De psykiskt sjuka och hemlösa som slängdes ut från mentalsjukhusen efter psykiatrireformen -95.

Östby-Nisse hade åtminstone nära till naturen tänkte jag. Han fick åtminstone vara ifred och hade åtminstone en egen lägenhet. Det fanns inga hemlösa i den lilla staden, det hade jag läst i lokalblaskan.

Jag steg av bussen och drog en lättnadens suck. Inga fler privata mobilsamtal som jag tvingats lyssna till. Inga fyllskallar som skulle ta sig en sup som blev till tio i sätet bakom. Inga tjocka, svettiga tanter att trängas med i sätet bredvid, ingen ekologisk humaniorastudent med rotsaks-matlåda att störa sig på. Inga illaluktande pensionärer, inga snarkande hårdrocksluskar.

Men framför allt: Inga hurtiga busschaufförer som tycks ha en förkärlek för vad de anser vara high tech, d v s en mikrofon och högtalarsystem. Vilket de utnyttjar flitigt genom långa utläggningar av onödig art, så som information om toaletter, säkerhetsbälten, kanelbullar, utomhus- och inomhustemperatur och belysning.

Busschauffören som klickade på mikrofonen precis varje gång man kände att man var på väg att somna ifrån eländet för någon minut.

""Host...Jaaa.... Hörrni. Då börjar vi närma oss Tönnebro. Där kommer vi att stanna i tio minuter för en eventuell rökpaus om någon skulle känna för det?......Hrm... Ni som inte röker kanske vill sträcka lite på benen? Det finns en mack till höger om oss när vi har svängt in på parkeringen och långre upp finns toaletter. För er som vill vara kvar i bussen kan ni lugnt sitta kvar för..... ja, jag finns ju kvar här. Men snälla, se till att ni som lämnar bussen är tillbaka klockan 15.10 annars kanske vi åker utan er. Och inte vill väll ni bli lämnad i Tönnebro nu då det lackar till jul? Missa all god julmat? Haha..."

För säkerhets skull drog han ramsan en gång till:

"Som sagt, macken och värdshuset till höger och vi kommer att pausa i ENDAST tio minuter, OBS tio minuter, 15.10 vill jag att ni är tillbaka...........  (paus) Så att vi inte åker utan er."

Han fortsatte sina utläggningar en tredje gång och jag - jag gnisslade tänder.

Han var typiskt en sån busschaufförer som ser det som ett livskall att upplysa sina resenärer. Som om resenärerna vore fullständigt lobotomerade utan förmåga att tänka själva. Men vid närmare eftertanke fanns det nog en och annan som kunde behöva upplysning, tänkte jag när jag diskret såg mig omkring. Twin Peaks på bussen och värre skulle det bli.

Den andra person jag såg när lyckligt sträckte på mig i den friska interkylan var Röd-Gösen. Den gamla alkoholiserade Kallsjö-bon som fått öknamnet efter sina illröda pigment.  Om jag hade hans smeknamn skulle jag kanske också känna för att nosa lite längre ner i flaskan. Men till min förvåning såg han skapligt nykter ut idag! Han slöt upp med byns toktant. En kvinna i 60-årsåldern vid namn Gerd. Hennes rödbruna krulliga peruk hänge på sniskan och med en tygkasse i handen halkade hon omkring på den blåisiga gångstigen bredvid busstationen. Tur att de har varandra.

Min mor hämtade mig. Efter moderskärlek och läppstiftsröda kyssar på min kalla kinder, steg vi in i Volvon för att köra den korta vägen till Torpet och ängen.

Nu fick jag minsann höra den ena historien efter den andra. Historierna fortsatte kring det uppdukade köksbordet. En handlade om en Hagviks-bo vid namn Ulf-Tony som från ingenstans, objuden, dykt upp på en fest. Vrålandes, skrålandes och packad. Ulf-Tony var inte bjuden. "Men ändå hade han tagit sig friheten, hur hade han mage?" undrade hela släkten, som nu omringade både mig och fikabordet.

Ulf-Tony var tydligen kort och satt och hade axel-långt hår. Ingen visste vem han var, men han hette verkligen Ulf-Tony. Han hade gått fram och tillbaka som en idrottsman och slagit sig för bröstet och utropat gutturala, agressiva läten. De förstod inte varför förrän han gjorde det som hela byn säkert skulle tala om i decennier.

Mitt bland vinflaskor, sammansvetsade barndomsvänner som inte var hans, och ungar som lekte kring benen på de vuxna - slog han en bakåtvolt.

Det tystnade i lokalen. Här hade en ung man vid namn Ulf-Tony dykt upp och gjort en bakåtvolt. Ulf-Tony slog sig över bröstet än en gång och tog sats. Hans andra bakåt-volt var än tjusigare än den första. Antagligen pumpade hans adrenalin runt så pass mycket vid det här laget att muskelstyrkan hade fördubblats.

Han harklade sig:
"Ja... Sorry... Men alltså, jag gör så här ibland".

Tysnad. Sekunderna tickade på och hela sälllskapet hade stelnat till efter utspelet. Nu var det verkligen pinsamt.

Till slut förbarmade sig en av ynglingarna i sällskapet. Han som var en av de få som besatte en gnutta ironi och humor. Han räddade Ulf-Tony från att sjunka genom marken genom att säga "Nej, det är lugnt, kör din grej du..". Efter det garvade han hjärtligt och snart skulle i alla fall halva sällskapet skratta med honom.

Ulf-Tony fick ett snett leende på läpparna och voltade ut ur lokalen. Efter det har ingen sett honom.

Nu förfasade sig min släkt över den här testosteronstinna cirkus-akrobaten. "Komma in på en privat fest på det där sättet?!"
Jag var kungligt road över historien om Ulf-Tony och tänkte att jag absolut måste göra lite research på honom, och se vem han var.

Historierna om galna människor avlöste varandra.

Det talades om en kvinna med smeknamnet Ugglan. Hon såg ut som en uggla tydligen, hon kunde inte vara någon vacker syn. Det blev mer makabert då min morbror berättade att han hade en kompis som var arbetskamrat till henne, som i sin tur berättat att fröken Uggla ägde ett 1 meter långt vårtsvin. Den stackars kvinnan hade levt ensam i snart femton år och hade därför skaffat sig ett litet sött vårtsvin som sällskapsdjur.
Vad hon inte tänkt sig var dock att vårtsvinet skulle växa och bli närmare en meter långt. Nu var vårtsvinet henne allt för kärt för att göra sig av med.

Jag fnissade för mig själv då jag fick höra att vårtsvinet döpts till Leine. Det här var helt underbart. Det här var fantastiskt! Det här var nästan som i ungdomsåren då man låg och tittade på Twin Peaks på tv och rös när damen med vedklabben dök upp och när man såg Bob skymta mellan träden.

Skillnaden var bara att nu var det livs levande personer det handlade om. Toka. I min hemstad.

Min mor dansar ibland foxtrott med med några av stadens tokar.

För ett år sedan upptäcktes det att hon hade problem med Hallux Valgus i vänsterfoten. Hennes omtänksamme husläkare ordinerade henne att motionera så mycket som mäjligt. Därför hade hon börjat motionsdansa till Thos-Görans, Ola och jag, Martinez och Kindbergs på söndagar. Hon tyckte att det lät som en bra idé. En nykter tillställning som skulle få henne att glömma sina krämpor och bättra på sin sviktande hälsa.

Hon berättade om den ene toka efter den andre. Som hon var tvungen att dansa med för att hålla hälsan på topp. Men hellre det än att svettas på trång, trist sjukgymnastik i en av landstingets träningslokaler, la hon till.

Habert var nog den värste av dem. Ett huvud kortare och med en danstil utöver denna värld grämde sig mamma varje kväll inför den stundande tryckaren med en av samlingens bottenskrap.

Han drog alltid ut hennes arm med en graciös gest, som om han verkligen kunde de fyrtaktssnabba dansstegen. Efter det tog han tag om mammas rejäla midja och drog iväg. I helt vansinnig takt struttade han omkring som en galning på rymmen från en eldsvåda. Det var bara att hålla i sig och försöka hänga med så gott det gick. Innan den tre minuter långa dansbandslåten var slut slet sig mamnma loss och skakade av sig den korte tjocke mannen med den taskiga andedräkten. Hon tackade honom och halvsprang mot baren.

Hon pustade ut och beställde en alkoholfri drink för att hämta sig. Hon han knappt ens smutta på coctaildrinken, innan bottenskrap nummer två kom smygandes. Hon såg honom i ögonvrån och vände sig snabbt bortåt för att försöka hitta sina vänninor.

Men ihärdigt och envist slöt han upp bakom henne. Carling luktade solk, mögel och lumpkläder. Ändå kunde min färgstarka moder inte tacka nej när han vågade sig fram för att bjuda upp henne. Det var bara att bita ihop och drömma om nästa dans med en av de betydligt trevligare herrarna i lokalen.

Sinneslö som Carling var, visste han inte riktigt hur man betedde sig mot det motsatta könet. Han fluktade henne i nacken och hans svettiga handflator fumlade omkring på hennes bara rygg medan han halvt om halvt hängde över henne. Som räddaren i nöden gick strömmen, som det alltid gjorde i alla fall en gång per kväll. Mamma sprang in på toaletten och andades. Kvällens eldprov var över. Men toka de fanns kvar.

Jag garvade och frågade efter fler galningar, när jag plötsligt kom på en byfåne från mina barndoms minnen: Tok-Lars. 

Tok-Lars som alltid cyklade minst 50 km i timmen och som polisen fick stoppa ibland för att han innebar en trafikfara. Inte bara allmänheten utan också för sig själv. Om man tittade in i hans ögon blev man väldigt illla till mods. Det var tomt där inne. Tomt, mörkt och kallt.

De flesta i den lilla staden hånade honom och kallade honom den ena förskräckligheten efter den andra. Ungarna kastade sten på honom och farbröderna hytte med näven då han frenetiskt och i  hög fart trampade på den mörkgröna damcykeln.

Den enda som behandlade honom bra var min mammas faster. Hon blev 98 år. Då hon dog, dog även Tok-Lars. Min mammas faster Jenny var den enda som vågade bjuda hem honom. Hon var kristen och bodde i backen i nära anslutning till det lilla vitmålade bönhuset där hon var aktiv inom kyrkokören. Hennes filosofi var att alla människor var lika mycket värda och därför ville hon ge även Tok-Lars en chans till ett lyckligt liv. Hon välkomnade honom i sitt ombonade hem varje lördagseftermiddag.

Han dök alltid upp hos henne med något vilt i blicken, ty han hade en aptit utöver denna värld, vilket antagligen berodde på hans dagliga åttatimmars-cykeltur. Vid tre-snåret ringde han på den gammeldags ringsklockan och klev in. Han slickande sig runt munnen och hans ivriga kropp sökte sig till järnspisen.

Faster Jenny motade ner honom vid köksbordet. Hon bjöd alltid på strömming med lök och potatis på lördagarna. Jag minns att jag alltid var lite rädd på lördagar. Men efter ett tag förstod jag att han inte alls var så där farlig som min storebrors klasskamrater ville tillstå.

Dessutom hade han en fantastisk talang. Han kunde han hela byn telefonkatalog utantill. Om man sa ett namn rabblade han upp deras hemnummer på direkten. Sa man ett nummer - visste han vem det gick till. Tok-Lars var inte så dum ändå.

Mitt bidrag till historeberättandet tedde sig ynkligt i jämförelse med sagan om Leine, Ugglan och Ulf-Tony.
Men jag skulle nog springa på fler toka under veckan, det var jag helt säker på.