marla - en expressionista

Jag har börjat it-buda hejvilt. Utan åtanke på eventuella ekonomiska förluster, eller om jag verkligen kan leva upp till de trendiga klädesplaggen & the hipp shit.

Vissa dagar kanske. När man vaknar med ett självförtroende större än John Holmes juveler och prinsessan Onassis förmögenhet. När man vill utmana ödet, Peter Siepen och Bingo Rimer. Då sätter man gärna på sig pärlemorsbrynjan, paljettklänningen eller Waldorf-näbbstövlarna i guld. Men för det mesta önskar man att man hade inhandlat några diskreta baskläder. De plagg som lyser med sin frånvaro i min grälla garderob.

Med några oanvända laxar på kontot föll jag nästan i trans när jag klickade in mig på tradera.se. I min övertygelse om att det HÄR var de hetaste, mest eftertraktade plaggen på den trendiga innerstadsmarknaden just nu, gav jag det ena astronomiska budet efter det andra.

Hetsigt och med obetänksam snabbhet brände jag alla mina sparade pengar. Allt för att spöa min motståndare "mingon". Vi budade på samma vintageprylar hon och jag. Hon triggade mig till att höja mina insatser till vansinniga belopp. Pulsen slog och det brann i tangenterna.

Men plötsligt var jag ensam. Mingon hade loggat ut och lämnat mig svettig kvari den kalla it-rymden. Livrädd klickade jag upp listan över de plagg jag bjudit på. Jag hade vunnit samtliga auktioner- inte mindre än sex styckna.

Min hjärnaktivitet sattes igång. I panik försökte jag reda ut begreppen. Vänta här nu... Men vem var den trendsäkra personen bakom det så oskyldiga smeknamnet? Hon som lämnat mig ensam kvar? För att ta reda på mer om min envise motståndare mingon klickade jag in mig på hennes budgivningshistorik. Min ögon ploppade nästan ut ur sina ögonhålor när jag såg vad hon hade suktat efter. Det var glittriga bokmärken. Det var begagnade hundkenell-priser. Det var tomteprydnadssaker och groteska saltkar med Nalle Puh-emblem, ett minipingisbord i klarblått, Tarot-kort och en hemsnickrad julkrubba med jesusbarnet i förgrunden.

Nej. Det här var ingen av Sveriges stilikoner. Det var inte Bea Szenfeld, det var inte Miss Norrback eller min stilmedvetna väninna. Bakom nicket gömde sig den mest patetiska ridskole husvagns, med den mest tacky white trash-smak man kan tänka sig.

Jag vaknade upp ur mitt shopaholic-rus med en enorm baksmälla. Jag kände mig grundlurad. Nu sitter jag här med två par röda, identiska 80-talskinnstövlar med fårskinnsfoder, ett gigantiskt älghorn, en Ivanhoe-film och en visserligen rätt snygg rävpäls med för korta ärmar.

Mina sparade laxar har bränts på budbål. Kvar finns bara en rutten stank ifrån mitt sargade inre. Jag som länge hade tänkt resa till Transylvanien och göra en dokumentär i februari. Det värsta är att fotografen redan har bokat resan.

Jag får väl mingla omkring med min vintervarma rävpäls i stället.
I love räv.

__________________________________________________________________________________